Piskrapp med riset straff för "olovligt köttsligt umgänge"

Att plikta med kroppen är ett vanligt uttryck, när bötesstraffet i brist på bötespengar ersattes med kroppsstraff. Tukthus var straff- eller tvångsarbetsanstalter. Genom "tukt", det vill säga sträng disciplin och ordnad sysselsättning skulle fångarna göras till nyttiga samhällsmedlemmar.
Rätten i Piteå såg inga förmildrande omständigheter i målet när kvinnan på 1800-talet "plägat olovligt köttsligt umgänge", med följd att hon blivit havande. Att kvinnans anseende var sämre efter att ha fött ett oäkta barn antyds av den tydliga noteringen att det var det sjätte "oäkta" barnet hon fött.
Fram till 1864 var det förbjudet att föda utomäktenskapliga barn. Lagen klargjorde att sådana ärenden skulle dras inför tinget. Överallt sågs det inte så allvarligt på saken varför det inte alltid lagfördes. Åtal för lönskaläge, olovligt könsumgänge mellan ogifta, förekom i princip bara då detta resulterade i graviditet. Före 1734 var det dödsstraff vid tredje resan lönskaläge. Genom en ny lag blev straffet vanligen böter eller spöstraff.
Lästes upp i kyrkan
Lönskaläge avkriminaliserades genom 1864 års strafflag. Straffet för hor blev samtidigt i de flesta fall böter. Hor avkriminaliserades först 1937, även om lagstiftningen då sedan länge inte tillämpats.
Barn födda utom äktenskapet kallades ju förr oäkta, vanligen resultatet av lönskaläge. 1686 års kyrkolag stadgade att den som begått lönskaläge skulle "stå uppenbar skrift". Med andra ord stå på en speciell pliktpall för att sedan i församlingens närvaro bli avlöst, absolveras. 1741 avskaffades pliktpallen för sedlighetsbrott, och enskild skrift infördes. Den senare innebar att det offentliga skriftermålet ändrades till en enskild förrättning i sakristian. Prästen kungjorde sedan inför församlingen vilka som underkastats denna ceremoni.
I början av 1900-talet ålades kommunerna att hjälpa ogifta mödrar vilket också gjorde det mera viktigt att få fram vem fadern till barnen var, för att kunna kräva denne på underhållspengar.
Rätten i Piteå kunde konstatera att fostret ägt liv dagen före födseln, att kvinnan arbetat som vanligt och inte förmärkt att barnet skulle ha dött före födseln. Piteåkvinnan som dömdes till risstraff var tydligen stark nog att gå vidare med sitt ärende. Hon nöjde sig nämligen inte med rättens utslag. Ärendet hamnade hos hovrätten som beslutade att mildra domen. Kvinnan fick i stället 20 dagar i fängelse, på vatten och bröd.
- Kvinnan har undergått det henne ådömda tjugo dagars fängelse med vatten och bröd varder härmed intygat, rapporterade senare fångvaktmästare Pehr Granberg till hovrätten.
Fosterfördrivning
Hovrätten såg litet annorlunda på saken och fann att kvinnan inte hade sökt hjälp vid födseln eftersom den inträffat nattetid i kvinnans bostad. Inte heller fann hovrätten att kvinnan kunde fällas för att hon tagit barnet av daga och fostret inte kunnat anträffas. Något bevis om dödssättet från läkare fanns inte heller.
Den världsliga makten förde sedan över ärendet till den andliga makten, det vill säga kyrkan. Stadskomminister i Piteå, Hans Sehlstedt, fick ta sig an kvinnan och i enskilt skriftermål och avlösning i sakristian i Piteå stads kyrka försöka bättra hennes "syndiga" leverne. Det berättas om denna komminister att han hade en ringa lön, 160 riksdaler och 29 skillingar per år, på grund av flera församlingsbors medellöshet.
Åtskilliga är de barnamord som refererades i de gamla tidningsläggen, flera av dem i södra länsdelen och med namngivna mödrar.
En tidsbild av abort och fosterfördrivning är en händelse med en ogift kvinna som hushållade för en arbetare. Hon blev sjuk, men ville inte tillkalla läkare. Slutligen erkände hon att hon intagit fosfor. Läkaren tillkallades men vid hans ankomst var flickan redan död. I hennes säng anträffades ett ofullgånget foster.
Kvinnan hade kommit över fosfortändstickor och intog giftet för att fördriva fostret. Många olyckliga 1800-talskvinnor åt tändsatsen på tändstickor för att framkalla abort. Inte sällan dog den blivande modern tillsammans med fostret.
Liknande notiser var vanliga i tidningen under 1800-talet.
En piga i Nybyn häktades för barnamord. Vid en efterföljande rättegång kunde dock inte barnamord bevisas, men däremot dödsvållande. Kvinnan fick fyra års straffarbete.
Från Sjulsmark rapporterades att en bonddotter var skäligen misstänkt för att "ensligt" ha fött ett barn,som sedan förstörts eller gömts. En läkare skulle skickas dit för att "besiktiga" kvinnan.
I ett fall hade en piga kastat barnet i en brunn.
Hon erkände, men sade att barnen var dödfött. Hon ville dölja sin skam och hade först haft liket gömt i en klädlåda under fyra dygn.
En kvinna som dömts till två månaders fängelse för att ha framfött ett inte fullgånget foster och lagt det i lönn var inte nöjd med domen. Hon ansåg att fostret bara var nio veckor och överklagade. Kvinnan frikändes men länsmannen förklarade sig dock missnöjd över domen.