Det var Piteås starke man på den tiden, tidigare PT-redaktören och senare drätseldirektören, Axel Bengtsson som fick stadens beslutande med sig att för en natt varje år stänga av Piteås centrum och låta folk roa sig till ett flertal orkestrar och artister. Då under namnet Nattivalen, men med underrubriken "Piteå dansar och ler". Som blev en fest "vars like icke skådats i staden."
Men inte helt utan protester. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i Piteå besvärade sig hos länsstyrelsen över arrangemanget, till stöd för polispersonalen som gått emot sin chef, vilken sagt ja till att det skulle bli en karnevalsnatt.
Länsstyrelsepersonal åkte också till ort och ställe för att kontrollera förhållandena och fann sedan, efter bedömning, inga skäl att bifalla besvärsskivelserna.
För 50 år sedan var det 21 poliser och tio ordningsvakter som svarade för ordningsfrågan. 24 personer av de 30 000 besökarna fick gratis nattlogi på polisstationen
Surströmming och palt
På menyn som festivalrätt, och långt före det att rätter som exempelvis langos, tacos och souvas dukades fram, stod första året surströmming. Tusentals var de surströmmingsklämmor som såldes och surströmmingsdoften spred sig över hela staden, där besökarna dansade till klockan fyra på morgonen. Första året radioutsändes för övrigt också det över hela riket uppmärksammade arrangemanget, där lyssnarna fick höra artister som Sonja Stjernqvist, Little Gerhard och Ebba Clarup.
Efter den första festen kommenterade PT: "Nu har dimmorna skingrats över karnevalsfältet. Surströmmingsdoften och spritångorna har drivits bort. Antalet finkade uppgick till 12, de många hundra brännvinslitrarna som halsades till trots".
Året därpå kan konstateras att palten, varmkorven och våfflorna utgjorde de dominerande festivalrätterna. Noteringar från den tiden berättar att det åts 8.000 paltar under bar himmel, såldes 20 000 varma korvar. Till det skall läggas ett okänt antal hamburgare. Därtill gräddades 2 000 våfflor med hjortronsylt.
Överskott från festivalnätterna användes till att grunda en kulturfond, som förvaltades av föreningen Birkarlen. I anslutning till Nattivalen delades tre stipendier ut till kulturarbetare i Nordsverige, Nordnorge och Nordfinland.
Något som sedan 1990 kan sägas delvis ha ersatts med utdelningen av utmärkelsen Årets Pitebo i tre olika klasser.
Festivalyran i Piteå väckte sådan uppmärksamhet att TV 1964 beslutade sig för att kabla ut programmet, ut över hala världen, bland annat till amerikansk TV.
Slog in på ny linje
1969 slog arrangörerna in på en ny linje. Den traditionella gatudansen ströks från programmet och flyttades till Noliamrådet. Där anordnades dans, på grönmålad asfalt. Men stämningen blev inte densamma. Året därpå kritiserades arrangörerna för att ha gått från det ursprungliga konceptet med dans och ersatt det med alltför mycket tingel-tangel, som ingen ville le åt.
1971 flyttades festen till parkeringsdäcket vid Domus, men blev fiaskobetonad.
1972 beslutades att 1960-talets omfattande festivalyra skulle ersättas med en hembygdsfest i Rosfors, som betecknades som en klar framgång, för att sedan 1973 bli hembygdsfest i Norrfjärden. Därmed sattes punkt för "Piteå dansar och Ler.
Arrangemanget låg sedan i malpåse fram till 1990 då det "återuppväcktes" med bland annat Olle Lundqvist, Per Nyberg, Peter Eliasson och Gunnar Forslund som drivande krafter. Alltsedan dess, med undantag för ett tillfälligt uppehåll 1992, har festivalen pågått med olika ägarkonstellationer.