Piteås stadskärna började under 1960-talet på allvar demoleras då hus med ett mycket framträdande läge, och som utgjorde de viktigaste äldre byggnaderna i stadsbilden, revs.
Det var en tid då byggnader från 1700- och 1800-talen jämnades med marken för att ersättas av bland annat varuhus, hotell och bostäder. Då tråkiga betongklossar tog över.
I vördnad för filosofen
Den tidigare gemytliga trästaden Piteå förlorade under 1960- och 1970-talen mycket av sin själ och också en stor del av sin historia, när politikerna, sedan de låtit värdefulla byggnader förfalla, tog beslut om rivningslov. Därmed genomfördes den största stadsomvandlingen i Piteå genom tiderna.
En av de byggnader som under senare delen av 1962 försvann var det Boströmska huset. En gång den byggnad som en svensk undervisningsministern bugade inför. Här står i dag Skoogs hotell.
När ecklesiastikminister (undervisnings- och kyrkominister) Arthur Engberg besökte Piteå någon på 1930-talet ville han se det hus där filosofen Christopher Jacob Boström föddes i januari 1797. I vördnad inför av Sveriges mest berömda filosofer under 1800-talet och som länge utövade ett mycket stort inflytande på svensk filosofi tog Engberg av sig hatten och bugade inför huset, med adress Uddmansgatan 5.
En svensk statsminister hade också släktförbindelse med huset i korsningen Uddmansgatan-Storgatan, nämligen den konservative statsministern Erik Gustav Boström och även en landshövding, Filip August Boström, verksam i Södermanland, vars far Eric Samuel Boström trampat sina barnskor i huset.
I slutet av 1800-talet drabbades fastigheten av en svår brand, men kring husets kärna upptimrades en ny fastighet som sedan fanns kvar till för 50 år sedan.
Fastigheten timrades upp av sjömannen, senare skeppstimmermannen, Christopher Boström, pappa till filosofen, vilken i sin tur härstammade från två av Norrbottens märkligaste släkter Laestadius och Fjellström med förgreningar till Arjeplog och där en del av släktgrenen sedan ändrade efternamnet till Lestander.
En del av släkten hamnade i Bölebyn. Därifrån kom Christopher Boström till Piteå, där han gifte sig med Elisabeth Hortlin från Hortlax. I huset växte sedan en märklig barnkull upp.
Äldste sonen Johannes gifte sig med skeppardottern Sofia Magdalena Elenius och blev även själv skeppare.
Christopher Jacob blev den andra i kullen. Senare professor och lärare för Sveriges och Norges arvfurstar Karl XV och Oscar II. Han avled 1866 och var ogift.
Dottern Margareta, som gifte sig med skepparen Erik Elenius.
Erik Samuel blev lagman och häradshövding. Han gifte sig adligt med en kvinna som var innehavare av fideikommissen Östanå och Tynnelsö i Södermanland, vilka sedan hamnade i den Boströmska släktens ägo.
Sonen Abraham fick en tjänst som kanslist vid poliskammaren i Stockholm.
Dottern Anna Magdalena gifte sig med smeden E G Wikström.
Sara Britta, den sjunde i ordningen i barnaskaran förblev bosatt i Piteå och avled ogift år 1892.
Ryskt högkvarter
Den andra fastigheten, med adress Storgatan 52, byggdes under 1700-talet. Senare påbyggt med en våning och var 1809 en av Piteås största byggnader och ansågs som lämpligt som högkvarter när ryssarna invaderade Piteå. I dag står här ett hyreshus.
Ägare till huset, var skräddaren Jacob Wiander, med titeln hökare, och var troligen ägare till Piteås första livsmedelsaffär. Han var gift men barnlös.
Näste ägare av huset var Piteås och bygdens förste provinsialläkare A F Almqvist, som även var lasarettsläkare vid Piteås första lasarett. Även stadens andre läkare C. Håkansson bodde i huset.
En av Piteås främsta köpmän, vice konsul, Emil Elfgren köpte huset på 1870-talet och bedrev, tillsammans med konsul C O Winroth rederi- och affärsverksamhet.
På 1880-talet förvärvades fastigheten av grosshandlare Frans Josef Sandberg vars son Carl sedan blev ägare.
1940 köptes huset av fru Anny Andersson som där hade manufakturaffär. Rörelsen övertogs sedan av Dagmar Wink, i samband med att fasigheten 1951 köptes av järnhandlare Carl Gustaf Bergström
Byggnaden genomgick aldrig några större ombyggnader, alltsedan det var rysk högkvarter. Det uppges att en renovering gjordes av övre våningen i slutet av 1930-talet men att nedre våningen bibehöll det ursprungliga. Under tapeterna hade målats med stänkmönster.