Händelsen utspelade sig en vårdag 1908 i skogarna kring Nybyn. Det här var i en tid när förekomsten av rådjur låtit tala om sig. Ett par år tidigare hade ett exemplar av villebrådet visat sig i Luleåtrakten varefter det konstaterades att rådjuret även fanns i Pitebygden. Dock med konstaterandet att djurarten, i likhet med älgen, var ett sent begrepp för breddgraderna.
När bondsonen under sin jakttur kom till en hölada fick han plötsligt se en för honom helt obekant varelse. Han stelnade till och blev förskräckt över att framför sig se en hornförsedd varelse och uppfattade att det var självaste "hornpelle" han såg framför sig.
Han siktade med bössan mot varelsen, lätt ett skott gå av och fick se den hornförsedda stupa. Han tyckte sig därmed ha gjort en välgärning genom att skicka den omtalade varelsen till de sälla jaktmarkerna.
Skärrad var bondsonen och det tog en stund innan han lugnat ner sig varefter han insåg då att det inte var hin håle han nedlagt utan ett ovanligt djur.
Förmildrande
Efter studier i zoologin kom jägaren från Nybyn underfund med att det han mött var en råbock.
Saken kom till åklagarmyndighetens kännedom och det slutade med att bondsonen från Nybyn våren 1909 ställdes inför rätta vid tinget i Öjebyn och där åtalades för olaga rådjursjakt.
Rätten konstaterade ganska snart att jägaren handlat av okunnighet, vilket bland annat framkom av att han inte använt djurets kött utan kastat det åt sin hund. Detta efter att ha skinnflått djuret.
Åklagaren, som var länsman S. Nordström, såg förmildrande omständigheter i bondsonens berättelse om mötet med hin håle. Han yrkade därför på lägsta böter för förbrytelsen, enligt vad som stadgades i lagen.
Åklagaren framhåll under pläderingen att böterna i främsta rummet tillkommit för att låta befolkningen förstå att det är förbjudet att döda rådjur, av vilka flera under vintern 1908 hade blivit sedda i Alterdalen.
Det var för övrigt under de här åren som vargar uppehöll sig i skogarna mellan Arnemark och Altersbruk och där de uppgavs ha dödat en hund som vågat angripa dem
Vita älgar
Om ovanliga djur finns det en rad rapporter i tidningarna genom åren. Det berättas om härfåglar, sjöormar och tumlare. Det finns noteringar om rara fågelarter som då var mycket ovanliga, exempelvis staren, tofsvipan och sothöns. Rapphöns fanns att skåda. Igelkotten väckte stor uppmärksamhet när den dök upp första gången liksom gråhakedoppingen
För snart 50 år sedan kom en annan intressant rapport till tidningsläsarnas kännedom.
Detta när två helvita älgar observerades i Piteå skärgård. Den sensationella rapporten gavs i juni 1961 av Tycko Nordlund, Pitholm.
- Jag blev inte så litet brydd vid den underliga upptäckten, sade Nordlund.
Han hade sett en vit älgko med en lika vit kalv i början av juni mellan Månsgrynnan och Svartnäsudden.
- Jag kom inte djuren närmare än cirka 150 meter men kunde tydligt i min kikare urskilja dem, berättade Nordlund vidare, som då vistades vid sin sommarstuga.
Tycko Nordlund var en mycket naturintresserad person. Då och då rapporterade han till tidningen om vanliga och ovanliga företeelser ute i naturen.
Någon älgjägare var inte Tycko Nordlund. Det var huvudsakligen fåglar som gick och gällde för honom. Hans intresse förde också med sig att han blev självlärd konservator, stoppade upp fåglar åt andra och även åt sig själv. En del av de fåglar han fick om hand finns i dag hemma hos sonen Tore, i ateljé i hemgården på Pitholm.
Fast stam
Det förekommer vita älgar, men de är mycket sällsynta. Vad som hände med de två älgar som observerades i Pitholmsområdet framgår inte.
I Värmland finns dock sedan början av 1900-talet en fast stam av vita älgar. Den första som sköts där var 1934 . Antalet vita älgar som finns där uppskattats till runt 50 .
Men ibland dyker vita älgar upp på andra platser i landet. Hösten 2009 rapporterades att en vit älg fällts i trakterna av Sollefteå.
Noterbart är också att i Värmlandstrakterna har även ett vitt rådjur observerats. Huruvida det kritvita djuret ger uppkomst till en stam av vita rådjur är dock oklart.
Det rapporterades att rådjuret inte hade röda ögon, vilket inte heller flertalet av de vita älgarna har. Således rör det sig inte om exemplar av fullgången albinism. Troligen handlar det om en genetisk albinism som ibland omnämnts som partiell albinism.
Att de vita älgarna inte är sterila utan fullt livsdugliga och fertila som en normalfärgad älg framgår att de producerar avkomma, både vita och bruna kalvar.
Tillgången på älg har varierat genom åren framgår med all tydlighet av tidningsnotiser. Vid några tillfällen har älgen varit totalfridlyst i Norrbotten, senast under några år i början av 1920-talet och som tillkom på initiativ av länets landsting.