På framställning av svenske ministern i Buenos Aires avsatte regeringen i Sverige pengar så att de utvandrade kunde återvända hem. Pengarna togs ur försvarsbudgeten.
Våren 1912 meddelade tidningen Norrbottens Posten att ett stort antal Brasilienfarare var på hemväg till Norrbotten, personer som begärt hjälp att få komma tillbaka. Många av dem hade efter storstrejken 1909 lämnat Sverige, för att komma ifrån arbetslöshet och svält.
Nästan 10 000 personer utvandrade till Sydamerika. Brasilianska staten lockade med gratis resa, vilket drog till sig många som inte hade ekonomi att utvandra till USA. Behovet av arbetskraft för att odla upp landet var stort och man sökte i hela Europa efter de som ville resa.
Många blev kvar
Ett stort antal åkte från Norrbotten. En del av dem med rötter i södra länsdelen. Bland de som drog iväg från Kiruna fanns bland andra Olof Fredrik Persson och hans maka, född Brandell, i Norrfjärden. I emigranternas skara fanns Ida Elisabet Envall med familj från, Malmberget. Hon var född Nordkvist, Strömnäs, Piteå. Emigrerade gjorde även Emilia Karlsson från Storidan, Bredsel. Samtliga blev kvar i Sydamerika. Emilia Karlsson-Zielasko besökte Sverige i slutet av 1960-talet, men kunde inte tänka sig stanna kvar.
Bland utvandrarna fanns även John Wickström från Ale och Erik August Hedman från Nästräsk, Älvsbyn och hans familj, för att nämna några.
Livet i Sydamerika blev inte vad de drömt om. Många dog av alla umbäranden de fick uppleva. Där de fick röja upp i praktiskt taget ogenomtränglig djungel, fick vistas i skogen under bar himmel innan de spikat ihop sina första skjulliknande bostadshus. Många familjer skingrades efter svåra översvämningar. För de flesta handlade det om blod, svett och tårar.
Historien om de återvändande familjerna skildrades blygsamt i tidningarna. Läsaren fick dock veta att flera familjer var fullständigt utblottade när de återvände till hem.
Lillpitebo vädjade
Dagens Nyheter berättade vårvintern 1912 om ett möte med två familjer de träffade på i ett undangömt hörn i Stockholmscentralstations tredjeklass väntsal, på väg till Kiruna.
"Två torftigt klädda kvinnor vyssjade var sitt i paltor omlindade barn medan deras magra och brunstekta män tassade fram och tillbaka i mjuka, tunna tygskor", skriver tidningen.
I handlingar från konsulatet i Brasilien till utrikesministern i Stockholm i augusti 1912, som sedan vidarebefordrades till Överståthållareämbetet och till fattigvårdsinspektören i Stockholm för åtgärd, finns en berättelse av Lillpitefödde gruvarbetaren Jonas Alfred Lundqvist, född 1872. Han reste den 19 november 1910 med hustrun Anna Fredrika, född 1870 i Grundträsk och med flicknamnet Olofsson, och deras två Jokkmokksfödda barn Knut Gustav, född 1905, och Klas Johan, född 1907, från Kiruna till Brasilien dit de anlände den 9 januari 1911.
Lundqvist med familj utsattes för dysenteri och klimatsjukdomar och tvingades ganska snart lämna sin jordlott, då gränserna inte kunde bestämmas på grund av bristfällig uppmätning och också utsatts för översvämning, skadedjur och ogynnsamma väderleksförhållanden. Detta försatte familjen i en svår belägenhet vilken man sedan inte kunde ta sig ur.
Svåra lidanden
- Efter min ankomst fick jag mig tilldelad en jordlott på 25 hektar på vilken jag slog mig ned och började arbete men nödgades lämna densamma på grund av felaktig uppmätning av gränslinjerna från regeringens sida. Jag fick då en annan jordlott på vilken jag började röja, svedja, bygga hus och plantera. Då steg floden över sina bräddar och översvämmade min lott. Det blev sedan omöjligt för lång tid framåt att bränna upp de kullhuggna träden. På grund av detta blev det inte möjligt att så eller plantera något nämnvärt förutom en halv hektar majs. Men den uppspirande majsen blev uppäten av gräshoppor, berättar Lundqvist som också rapporterar om det svåra lidande i sjukdomar familjen utsattes för.
- Jag låg under tre veckor på sjukhuset och mina söner var tre gånge intagna på sjukhuset under längre eller kortare tider, meddelar Lundqvist och påpekar att han var fullkomligt utan tillgångar och utan utsikt att för lång tid framåt erhålla någon som helst avkastning av sin jordlott. Därför vände han sig till det svenska konsulatet i hopp om att få hjälp tillbaka till Sverige
- Jag förbinder mig att återbetala det understöd som i anledning härav lämnas mig, slutar Lundqvist sin berättelse dagtecknad Buenos Aires den 10 juli 1912.
I augusti 1912 anlände han och 26 andra Brasilienfarare med fartyget Cap Finisterre till Hamburg för vidare befordran till Malmö, sedan Stockholm och slutligen Kiruna. Anna Fredrika gick ur tiden 1938 och Jonas Alfred avled 1951. Sonen Knut Gustav avled 1993 i Åkersberga och sonen Klas Johan i Örebro 1987.