Den äktenskapliga lyckan med Anna-Lisa, född Isaksson från Sjulnäs, blev dock kortvarig. Efter bara tio års äktenskap avled hon. Helmer Lundgren blev då lämnad med två små barn.
Det senare äktenskapet blev desto mer långvarigt.
Dagen före julafton år 2007 gick Helmer Lundgren, Rågrindan, Öjebyn, in i de sälla jaktmarkerna, platsen för livet efter detta, 95 år gammal. Då föll handen för alltid från bössan som följt honom sedan tonåren. Detta efter att ha samlat på sig en livsvisdom som hade en räckvidd över det viktigaste i tillvaron.
Han fick, när hustrun 1960 avled, ta huvudansvaret för att bland annat tvätta kläder och laga middag och sköta jordbruket med fem kor och var en tid anställd hos Lantmännen. Hemmet låg i Gustavsbo, Öjebyn. Men han kunde både det ena och det andra, ta hand om familj och försörjning och under vintern huvudsakligen pälsfångst.
Gott om liv
Säkerligen bjöd varje jaktdag på ett nytt äventyr för honom. Nödvändigtvis inte något rafflande. Det kunde vara någon nyupptäckt fågellega, ett bebott gryt eller något han kanske aldrig lagt märke till i en ekorres levnadsvanor.
När han i sin ungdom började färdas runt i skogarna runt Öjebyn var det gott om liv i skogarna, inte minst skogsfågel. En tid brukade han snara ripa, då den fanns i stort antal runt Grisberget. I dag är ripan i det här området ett minne blott.
Han kunde också berätta om tjäderjakter då det blev så stort byte att han tvingades lämna bössan kvar i jaktmarkerna för att orka bära hem hela fångsten.
Helmer Lundgren fick genom åren uppleva urgamla orrspel och på mossmarker under furorna fått skåda ett lika åldrigt tjädervin.
Lundgrens ögon lärde sig under strövtågen i naturen, där han trivdes bäst, att upptäcka detaljernas levande språk. Han lärde sig inte minst rävens sätt att fånga och på den kunskap han därmed samlade in byggde han själv sitt system att fånga rävarna.
Ute i "rävavär"
Helmer Lundgren var en veteran när det gäller jakt i allmänhet och rävjakt i synnerhet. Som 12-åring förvärvade han sin första bössa, en mynningsladdare som sex år senare kompletterades med en enkelpipig 16-kalibers bössa vilken han också använde under större delen av sitt jägarliv.
Det berättas att första räven fångade han redan som 16-åring. Det finns uppgifter att han någon vinter kommit upp i närmare 40-talet djur. Med åren blev det flera hundra rävar som föll för hans bössa, en tid också sax och fälla.
Genom åren hann han åka skidor långa vägar. Tränad blev han också efter de långa skidturerna.
Han fick under dessa år se många rävar i vitögat och också uppleva historierna om att de listiga rävarna inte var överdrivna. Då det var "rävavär", efter snöfall och då det blåste något, fanns han oftast ute i markerna med skidorna.
Åtskilliga gånger fick Lundgren också konstatera att räven inte lät överrumpla sig i första taget. Räven är hårdskjuten och det fordras en god träff på inte alltför långt håll.
Vad Helmer Lundgren snabbt lärde sig, när han väl hade räven i handen, att flå djuren på rätt sätt. För skinnets värde beror mycket på hur det är avtaget och behandlat. Det blev därför en kärleksfull behandling innan djuret sedan var färdigt för skinnmarknaden.
Utbildad konservator
Det verkade som konsten att jaga fanns i blodet hos Lundgrens. Två av hans bröder fattade nämligen kärlek till nordlandet i Kanada och livet som pälsjägare och trapper. Den ene, Johan, drunknade under pälsjakt därborta och återfanns efter flera år. Den andre, Valfrid, återvände småningom, i slutet av 1940-talet, hem till Öjebyn.
Helmer Lundgren lockades inte av brödernas jaktliv i Kanada. Tyckte det fanns tillräckligt med äventyr hemmavid.
Konstateras kan dock att det fria livet i skog och mark, i likhet med bröderna i Kanada, var ett livsvillkor för Helmer Lundgren.
Hemma trivdes han vid arbetsbordet i källaren där han i stillhet, samtidigt som han byggde upp djurkroppar i konstmaterial, lät minnena stiga upp ur det förgångna, erinra sig vad han själv sett och upplevt. Där han ensam smugit omkring i buskarna med alla sinnen på spänn och den kära bössan färdig
Helmer Lundgren var länge Pitebygdens ende utbildade konservator, med uppstoppning av djur.
1932 beslutade han sig för att lära sig till konservator och åkte då till Malmberget, där han under ett år gick i skola hos en erkänd konservator.
Det berättas att Lundgren på 1960-talet tog 75 kronor för att stoppa upp en räv, ett jobb som krävde ett par dagar.
Genom årens lopp blev det hundratals rävar som stoppades upp. Antalet fåglar och andra djur slutade han ganska snart att räkna.
Det berättas att han ibland fick konservera kattor som ägarna inte ville skiljas från, efter att de avlivats på grund av åldersskäl.
Lundgren var med på den tiden då skinnpriserna var höga och då jakten var något av ett levebröd för många ortsbor. Då skinnen såldes till körsnärer i Piteå och Skellefteå. Men han fick också uppleva tider med låga skinnpriser och dålig lönsamhet. Hos Helmer Lundgren luktade det räv jämt. För det var onekligen hans favoritbyte.