För PIF-spelarna var det en stor händelse att bli publicerade i Rekordmagasinet, vilken som mest sålde runt 300 000 exemplar och som innehöll reportage om idrottshändelser, porträtterade idrottare och skildrade sporten i ord och bilder.
Det året tog för övrigt PIF sin andra inteckning i bussägare Axel Winks uppsatta vandringspris.
Bilden togs förmodligen under våren 1951. När den publicerades var nämligen Sture Utterström, Piteå, snart 81 år, inte längre aktiv i laget. Han klev ur skridskorna hösten 1951.
Snöskottning
Ishockeysäsongen, som sträckte sig från november till mars, utspelade sig på utearenan vid Norrmalm, vid småbåtshamnen. Där publiken fick stå på snövallarna runt sargen. Rinken innan Kvarnvallen kom till.
Då fanns inga aggregat som såg till att isen höll en god kvalitet. Nej, hela tiden hade arrangörerna med vädrets makter att göra. Ibland hände det att vädret lade hinder i vägen. Om alltför ljumma vindar fick härja, frampå vårkanten, spelades matcherna på ett mindre gott underlag. Eller så hände att snön vräkte ner utan uppehåll och hockeydrabbningarna blev rena rama snöskottningarna.
- Visst hände det väl att man, när det var blida, kunde trampa igenom isen någon gång, berättar Sture Utterström.
Dagens hockeyträning skiljer sig stort från den som spelarna på den här tiden fick
- Den fysiska träningen fick vi genom att skotta av ishockeybanan före match. Och vid besvärligt snöväder, även någon dag tidigare.
Utterström erinrar sig en del segrar från de så kallade Norrlandsmästerskapen och även hur man fick möta lagen som deltog i VM i Stockholm 1949, när Sverige och Norden arrangerade världsmästerskap i ishockey för första gången.
Världsmästerskapet i ishockey för herrar 1949 var det 16:e världsmästerskapet i ishockey för herrar. Turneringen spelades i Stockholm, Sverige, där Kanadas seger över Danmark med 47-0 i den inledande omgången fortfarande är den största segern någonsin vid A-världsmästerskapet.
VM 1949 anses som det stora genombrottet för ishockey som stor publiksport i Sverige.
Ofta utvisad
Efter VM fick PIF möta såväl Österrike som USA på Norrmalmia.
- Själv var jag med i matchen mot Österrike. Då blandades laget upp med en del spelare från Öjebyn, säger Sture Utterström.
- Jag värvades till Mora, men blev bara där ett år, berättar Jan-Erik Bengtsson.
Han återvände sedan till PIF.
- I Mora var det ett helt annat spel, betydligt hårdare. När jag använde mig av det spelet i Piteå, blev jag utvisad. Ja, jag blev utvisad nästan jämt, säger Bengtsson med ett skratt.
I en match, när Kiruna snuvade PIF på ena poängen, körde PIF hela tiden med ett backpar, Jan-Erik "Jante" Bengtsson och Åke "Kocken" Nordlund.
- På grund av att "Jantes", särskild i de två första perioderna offensiva spel skapades stora farliga blottor i den PIF:ska försvarsmuren som "Kocken" ensam ej var mannen att kunna täppa igen. Trion Axel Lundqvist,, Hasse Svedberg, Stig "Blodis" Nordlund sätter vi något före kedjan Henning Sjöberg, Lasse Zimdal, Anders Carlsson. Individuellt bäst var utan tvekan Svedberg, refererade signaturen Fotrex, Åke Forsberg.
Polisman Einar Berglund dömde i det härligaste puckarväder, men inför endast 356 betalande
- Det är tydligt att lördagsmatcher inte går allra bäst trots att matchen inte gick under "Karuselltid", noterar Fotrex
Stor målaptit
Vintersäsongen för 60 år sedan blev riktigt hygglig för PIF:s vidkommande. Statistiken berättar att A-laget spelade 27 matcher. Av dessa blev det seger vid 19 och förlust vid sju. En match slutade oavgjort. Men året före var PIF-laget dock, enligt dåtidens bedömare, en aning vassare. "Rödgensarna" var då med om 30 drabbningar av vilka inte mindre än 26 vanns. Bara tre resulterade i baklängessiffror, medan en match slutade oavgjort.
Från 1952 noterades att "kedjepojkarnas" målaptit varit större det året. 1951 visade statistiken 213-88 medan 1952 års resultat visade 221-92.
Största segern fick PIF-spelarna vid en seriematch i Boden i slutet av februari. BBK fick då stryk med 21-0.
På hemmaplan i en så kallad "pokalmatch" blev det också målrikt . När PIF mötte Munksund vann man med siffrorna 18-4.
Det var det här året som det började blåsa bistra vindar i den nordnorrländska ishockeyn. Västerbotten tog sig fram med storkliv samtidigt som Piteålaget brottades med svårigheter. En del av A-lagsspelarna lämnade, av olika anledningar, laget före och under högsäsongen.
- Generationsväxlingen i representationslaget blev av tvingade skäl för omfattande och de nya unga grabbarna var inte mogna att på en gång fylla de äldre stöttepinnarnas plats, konstaterades det i referaten.
Av de elva spelare som porträtterades 1951 finns i dag endas fyra kvar i livet, Sture Utterström, Piteå, (född 1931), Jan-Erik Bengtsson, Piteå,( född 1929), Henning Sjöberg, Piteå, (född 1925) och Hasse Svedberg, Skellefteå, (född 1931). Den sistnämnde blev hockeyvärldsmästare i Moskva 1957.
Övriga spelare i laget var Clas Johansson, Piteå, (1923-2009), Axel Lundqvist, Piteå, (1930-1993), Carl-Erik Wirén, Stockholm (1929-2008) Åke Nordlund, Boliden, (1930-1971) Anders Carlsson, Piteå (1929-2009), Lars "Lattjo" Bergman , Piteå (1926-1999) och Lars Zimdahl, Piteå (1925-2007).