Brukshundsklubben i Piteå har i helgen ordnat agility-tävlingar i dagarna två, dels distriktsmästerskap och dels officiell tävling. Arrangemanget lockade ett stort antal deltagare från hela Norrbotten och Västerbotten.
Och det är inte så konstigt. Agility är nämligen den snabbast växande tävlingsformen inom svensk hundsport, helt enkelt för att det är så himla roligt - både för hund, förare och publik.
Arbetsglädje
När PT hälsar på ute vid Brukstorpet i Bergsviken, där tävlingarna har hållits under helgen, hinner vi se ett stort antal hundar och förare tävla. Gemensamt för dem alla, oavsett storlek och hundras, är arbetsglädjen. Hundarna skäller och gnyr av upphetsning innan de får tillåtelse att starta hinderbanan och flera darrar i hela kroppen av återhållen entusiasm.
Ett stort antal blir diskvalificerade just på grund av detta, det är lätt hänt att ta fel väg eller hoppa ett hinder från fel håll och det är allt som krävs för att bli diskad. Men ingen verkar bli särskilt ledsen för det. Det hör till, helt enkelt.
- Visst kan det vara litet surt att åka många mil tidigt på morgonen, tävla i två minuter och så bli diskad, men agility är ju så mycket mer än det. Det är ju en livsstil, ett roligt sätt att umgås och träffa folk helt enkelt, säger Cecilia Nilsson från Luleå, som tillsammans med shetland sheepdog:en Oliver vann sin klass på lördagen.
En annan slutsats man kan dra efter att ha bevistat en agility-tävling är att förarna tycker det är minst lika kul som hundarna, flera deltog med både två och tre hundar under tävlingarna i Piteå.
Och visst var de som vann, fick certifikat och kanske blev uppflyttade en klass litet extra glada, men - som sagt - ingen av dem som det gick sämre för rent resultatmässigt var särskilt purken. Agility är helt enkelt för kul för att man ska sura...