Liksom så många andra inom sågverksindustrin anställda, som fått uppleva storstrejken 1909, hoppades 36-årige Frans Wilhelm Tjärnkvist få stora utkomstmöjligheter genom att emigrera till det stora landet i väster dit redan hela kolonier av svenskar rest. Hans broder Olof begav sig iväg mot nya okända öden året före och bosatte sig i Spokane, Washington.
Till Washington ville också Frans Tjärnkvist flytta sina bopålar, sedan han väl korsat det stora vattnet.
När Frans Tjärnkvist bröt upp från sin hustru Hilma, född Marklund och med rötterna i Lakafors, Norrfjärden, samt barnen John, 9 år, Klas, 5 år, Göta, 6 år, och Greta, 2 år, uppgav han som slutmål Palouse, Washington. Palouse är en liten stad i Whitman County, Washington, med en befolkning som i dag uppgår till runt 1 000 personer.
Senare finns anteckningar att han befinner sig i Spokane, Washington och Washington County, i den amerikanska delstaten Oregon.
Hilma blev "gräsänka", lämnades ensam i Sverige, medan maken var i USA för att tjäna pengar. Med förhoppningen att det skulle bli lättare att försörja familjen genom att arbeta i Amerika.
Ändrade namn
Frans Tjärnkvist förstod att namnet skulle bli svårt att uttala i Amerika och beslutade sig därför snabbt att ändra till Frank Wilson.
I början hade han kontakt med hemlandet och familjen, om än inte särskilt regelbundet, som sedan helt upphörde. Omständigheter skulle sedan göra att Tjärnkvist stannade i USA i drygt 20 år innan han återvände hem igen. Om han avsåg att samla på sig pengar för att få över resten av familjen eller att hustrun inte ville emigrera framgår inte. I början kom mindre summor pengar till hustrun, men sedan lämnades familjen åt sitt öde att försörja sig själva.
I de handlingar som finns i USA, där Tjärnkvist som Frank Wilson söker medborgarskap vid distriktsdomstolen i Spokane, Washington i juli 1919, uppger han Pitia, Sweden, som hemort och att han har en hustru som heter Hilma.
Brodern Olof, senare bosatt i Norrfjärden och som gick ur tiden 1957, återvände till hembygden från Spokane år 1914.
"Vorte gåmmal"
Det skulle dröja fram till 1932 innan Frans Tjärnkvist åter dök upp i hembygden och överraskade sin familj. Hustrun Hilma hade vid det laget förlorat hoppet om att maken var i livet.
Dottern Greta, gift Andersson, berättade under sina sista levnadsår att familjen fick telefonbud genom en granne, själv hade man inte råd att ha telefon, att besked kommit att familjefadern oanmält dykt upp på järnvägsstationen i Piteå och var på väg hem till familjen bosatt i Storfors, Piteå.
Allt skulle ju därmed tyckas vara frid och fröjd, glädjen stor och familjen återförenad. Men för barnen förblev fadern, enligt Greta Andersson, till en början en "främmande" varelse. De hade ju inte fått uppleva att ha en pappa under uppväxtåren. Mor Hilma hade under de här åren fått slita hårt för att klara familjens uppehälle.
Enligt Greta Andersson skulle fadern, när han klev ur bilen i Storfors och inför åsynen av den samlade familjen, vänt sig till sin makan, tittat på henne och sedan sagt:
- I töck mor ha vorte gåmmal.
( Jag tycker mor har blivit gammal).
Mor Hilma, som avled 1962 och då var bosatt i Munksund, tog dock situationen med makens återkomst med största fattning, var förlåtande och anpassade sig till den nya situationen.
Maken byggde dem ett hus på Storfors, där de sedan bodde.
Överraskande besked
"En vänsäll och förnöjsam människa som fått nya vänner både i hemlandet och på andra sidan Atlanten. Hans minne skall leva länge" noterades det i minnesorden efter Frans Tjärnkvist när han i oktober 1946 avslutade sin jordevandring. Till begravningen mötte 100-talet släktingar upp. Vid kyrkan bildades häck av hans exerciskamrater, hörande till 1874 års män. Tal hölls av Edvig Öberg från Harrbäcken, Arvid Berglund, Håkansö och mågen och senare kommunalfullmäktigeordföranden Sven Andersson. Komminister Elof Viklund förrättade begravningen.
Visst lät Frans Tjärnkvist tala om sig även efter sin död. En tid senare fick familjen i Storfors motta ett telefonsamtal från kyrkoherde C O Degerman i Hortlax med uppmaningen att familjerepresentanter skulle infinna sig på pastorsexpeditionen. Ärendet var, enligt kyrkoherden, av sådan art att han inte kunde tala om det över telefonen.
Något av barnen åkte iväg till Hortlax. De ombads av kyrkoherde att sätta sig varvid han plockade fram ett brev, som vecklades ut. Där kyrkoherden kom med det överraskade beskedet att Frans Tjärnkvist på andra sidan av de stora vattnen bildat ny familj. Att där fanns ett barn, vars mor undrade om det fanns några besked om var hennes livskamrat höll hus och, om han inte längre var i livet, det fanns något som han efterlämnade.
Konstateras kan att fram till sista efterlevande barnet Greta Anderssons bortgång det inte etablerades någon kontakt med barnet i Amerika. Det brev som kyrkoherden föredrog finns heller inte bevarat.
Men Frans Tjärnkvist var inte ensam om sin situation. Det finns fler fall med emigranter från Pitebygden där det blivit far och mor i skilda länder. När den ibland gifte fadern återvände hem till sin ursprungliga familj och lämnade barn i USA till modern där att försörja.