Det var i en tid när många Pitebor sökte sin utkomst från Bottenvikens vatten och fångstverksamheten var en avgörande närings- och inkomstkälla. På Mellerstön drevs fisket av två åretruntboende familjer. Det har nu gått mer än 100 år sedan den sista familjen lämnade ön som hade den som sin bas för fiske och jordbruk.
På Mellerstön fanns det bofasta från mitten av 1860-talet fram till början av 1900-talet. Den enda ön i den yttre skärgården i Piteå som haft fast bosättning. Där det varken fanns elektricitet eller några andra bekvämligheter.
Bodde i koja
1865 flyttade det nygifta paret Lars Petter Stenberg från Piteå och hans maka Eva Justina, född Risberg och från Blåsmark, till Mellerstön. Där de till en början klarade sig i en liten koja och med en medhavd get. Under svåra umbäranden klarade makarna den första vintern, där Stenberg var sysselsatt huvudsakligen i skogsarbete.
Kojan var inte tillräckligt tät för att hålla snön ute. Här föddes också i början av 1866 makarna Stenbergs första barn, sonen Petter Anton.
Året därpå, närmare bestämd på senhösten 1867 beslutade stadsfullmäktige i Piteå att upplåta markområde för såväl Stenberg som Johan Edvard Lönnberg att verka som torpare på ön
Sedan kunde Lars Petter, i egenskap av torpare och fiskare, timra upp en bättre bostad, en ladugård och en bagarstuga under värsta nödårstid. Förmodligen klarade livhanken på att snara småvilt. Därtill med enkla redskap fånga fisk, som åts såväl färsk som saltad. Fisket blev sedan huvudinkomsten.
Med enkla redskap kunde sedan jorden uppodlas och kreatur anskaffas, huvudsakligen getter.
Några år senare, 1886, rapporterades i tidningen att fiskaren Lars Petter Stenberg förlorat sin ladugård på Mellerstön. Åtta kor och sju getter innebrändes. Två av korna och tre getter ägdes av familjen Stenberg. Resten ägdes av fiskare på Rebben, som lämnat in sina djur för bete och vård på Mellerstön.
Barnrikt
Lars Petter Stenberg och hans hustru Eva Justina skulle få ytterligare nio barn utöver sonen Petter Anton. På ön föddes Maria Lovisa, Emma Severina, Johan Albert, Jonas Oskar, Anna Erika, Karl Axel, Knut Helmer, Bror Gustaf och Fredrik Amandus.
Noterbart är att av familjens tio barn bara fyra uppnådde vuxen ålder. Inom loppet av ett par veckor i början av 1886 avled fyra av barnen, Johan Albert, Karl Axel , Anna Erika och Emma Severina i en epidemisk sjukdom. Under ytterst stora besvärligheter lyckades fadern, med hjälp av en person i Piteå och med häst, få över kistorna till Piteå för gravsättning.
I skatteunderlaget för Piteå stad åren 1889-1898 finns antecknat att på Mellerstön, utöver familjerna Stenberg och Lönnberg, som bosatt också finns fyrmästare C.F. Turfjell, fyrmästare på Leskär.
1897 finns noterat att fyrvaktare Turfjell flyttat till Leskär.
När Johan Edvard Lönnberg flyttade ut till ön hade han, förutom hustrun, barnen Edvard Amandus, Johan Axel och Ernst Emil. På ön föddes sedan Karl Oskar, Frans Gustaf, Knut Helmer och Hilda Elisabet.
Av födelseuppgifterna framgår att Petter Anton Stenberg och hans hustru Anna Augusta sedan i sin tur fick barnen Petter Ruben, Gustaf Artur, Nils Anton och Johan Adrian.
Johan Axel Lönnberg och hans hustru Maria fick barnen Johan Albin, Frans Viktor, Hilda Sofia, Ernst Gustaf, Axel Elis och Signe Maria.
Frans Gustaf Lönnberg och hans hustru Ida Kristina fick sonen Gustaf Einar.
Allt detta under 1890-talet.
8 timmars roddfärd
Som ett dråpslag för familjerna på Mellerstön kom senare beskedet från de styrandes i Piteå att getter, som var av stor betydelse för kosthållet, inte längre skulle tillåtas på ön.
Restriktionerna slutade med att, i kombination med att fisket inte heller längre gick så bra, att såväl familjen Stenberg som Lönnberg lämnade Mellerstön. Stenberg timrade ned boningshus och ladugård som sedan återuppfördes vid Fårösundet. Piteå stad förvärvade Lönnbergs stuga 1901, då den fasta bebyggelsen helt upphörde. Stugan bestod av kök, kammare och förstugan. Staden upplät sedan ön för kreatursbete.
Ser man till livet på Mellerstön kan konstateras att människorna där många gånger fick uppleva en sträv vardagston, fylld av möda och arbete. Fisket var också ett mycket riskfyllt arbete.
Det var inte ofta prästerna besökte sina församlingsbor. Aldrig på Mellerstön. Däremot fick Storrebben, skärgårdens yttersta fiskarö, 1896 besök av prästen. Det första på över 50 år.
Den sommaren fanns 150 människor med över 20-talet fiskebåtar på plats den 2 augusti. Hospitalpredikanten Adolf Nordenfors och kyrkoherde Axel Sandin kom samtidigt på besök.
Detta efter en åtta timmars roddfärd. På lördagsaftonen, efter arbetets slut samlades fiskarna och deras familjer i en av de rymligare stugorna för att lyssna till två föredrag, På söndag morgon höll Sandin en morgonbön. Efter två timmars frukostrast samlades alla på skärets gröna platå till högmässa.
Nordenfors var en präst av den gammallutherska typen, starkt konservativ och som strävt avvisade "nymodigheter". Sandin var en dynamisk personlighet, konservativ och med en mycket stark vilja.