Bilar beskattas olika i stad och på landsbygd

Det är orättvist att beskatta en bil, som endast går inom stad, lika högt som en bil som endast går i trafik på landsbygden. Inte minst med tanke på att skattemedlen skall tilldelas landskommunerna som gottgörelse för vägslitning. Av den uppfattningen var länsstyrelsen i Norrbotten när den, i biltrafikens barndom i början av 1920-talet, avgav ett yttrande till regeringen över vägkommissionens förslag kring bilskatten

G.A. Pettersson, med rötter i Kopparnäs, startade 1932 bussrörelse och drev sedan ett av de större företagen i sin bransch i bygden.

G.A. Pettersson, med rötter i Kopparnäs, startade 1932 bussrörelse och drev sedan ett av de större företagen i sin bransch i bygden.

Foto:

PITEÅ 2010-11-19 06:00
I yttrandet anförde länsstyrelsen vidare att det skattebelopp som av vägkommissionen föreslagits för länet var för högt tilltaget.
- Biltrafik pågår här endast sex månader, anförde länsstyrelsen som motargumentation.
Det var för övrigt vid den här tiden bilen väckte sensation i Koler. Byborna fick nämligen hösten 1923 för första gången se en bil i byn. Den rattades av Frans Olofsson från Nattberg, Älvsbyn. Han hade efter många svårigheter lyckats ta sig fram efter den dåliga vägen.
- Den som känner till vägsträckan Koler-Åsel-Grundsel erkänner att herr O:s företag är värt ett omnämnande. Vägen är på sina ställen i avsaknad av broar och för övrigt så dålig att de till och med är förenat med stor möda att till fots ta sig fram efter den, berättar PT.
Att vägarna inte var speciellt framkomliga konstateras när Ernst J Landström, Piteå och Edvin Johansson, Öjebyn öppnade regelbunden biltrafik mellan Piteå och Byske, dagligen tur och retur. Trafiken kunde nämligen inte påbörjas förrän föret tillät.
Under den framkomliga säsongen kunde passagerarna, genom att ta bil istället för tåg, komma undan det cirka fem timmar långa uppehållet i Bastuträsk under en resa från Piteå till Skellefteå.
Bil mot gigg
Ibland tog utvecklingen tydligen en annorlunda vänding. Som när grossistföretaget A Lundberg och Co i Piteå utannonserade en nylackerad droska billigt.
Säljaren meddelade att en ny eller obetydligt använd gigg kunde tas i utbyte. En hästvagn som har två höga hjul med fjädring och anspänning med gaffel, svängel och draglinor och som dras av enbart en häst
Farten på bilarna var inte så hög under 1920-talet, men ibland kunde tydligen fordonen rusa till. Som när en bil anlöpte Pitsunds färjställe våren 1921 och då tog sig ett bad. När bilen körde upp på färjan hade den nämligen så stark fart att den hamnade i vattnet.
Chauffören lyckades simmande ta sig i land. Noterbart är att bilen, på natten, efter vederbörlig upputsning för egen maskin kunde ta sig hem till Öjebyn.
Under 1920-talet bestämde för övrigt de styrande i Piteå att körhastigheten för bilar och andra motorfordon skulle utökas till 15 km i timmen samt till lagstadgad hastighet på Nygatan, Uddmansgatan från Nygatan till Storgatan och Kyrkbrogatan från Nygatan till torget.
Det var inte så tätt mellan bilarna men ändå fanns det Pitebor som klagade på automobilterrorn.
Höggradigt berusad
Det finns noterat att en handelsresande från Umeå hade fått böta 75 kronor för att han kört omkring med bil i Piteå utan vederbörligt tillstånd. En annan person for fram "överdådigt" med sin bil och bröt mot automobilförordningen. Dessutom, som en liten sidonotering, påpekades att föraren "varit av starka drycker synbarligen berusad".
Och berusad var i allra högsta grad en busschaufför som 1923 skulle ratta sitt fordon till Lillpite från Piteå. Chauffören så onykter att passagerarna inte vågade följa med längre än till Öjebyn. Där steg de av för att sedan med andra bilar försöka ta sig till sina hemorter.
På väg mellan Öjebyn och Bölebyn gick bussen ned i diket, där en telefonstolpe fick flytta på sig. Chauffören tycks helskinnad ha klarat äventyret.
Några arbetare kom förbi och hjälpte till att få upp bussen på vägen igen. Därefter fortsatte chauffören turen, men kom aldrig fram till Lillpite. Utan okänd anledning lämnade chauffören bussen en bit från målet, stående mitt på vägen där den sedan blev till stort besvär för andra vägfarande.
Gunnar Björkbom, som 1920 skaffade den första trafikbilen i Rosvik, meddelade allmänheten att han hyrde ut bil för längre och kortare resor. Han markerade att tydligt att det var en "nykter chaufför" som framförde fordonet.
Deklarera bilringar
Då berättades en historia om kungens bil. Kungen var i antågande efter kusten, till Luleå. Före honom spreds ryktet att bilen var så bred, cirka 2,5 meter, att den inte kunde gå mellan grindstolparna efter landsvägen. I Västerbotten började man då lyfta upp en av stolparna vid varje grind så att bilen skulle kunna gå igenom.
I juni 1922 rapporterade Piteå-Tidningen att ett 30-tal bilar var insatta i sommartrafik på sträckan Jörn-Arvidsjaur och Arjeplog.
Mellan Piteå och Skellefteå avgick varje dag en turbil från stadshotellet i Piteå klockan 8 på morgonen och med retur halv 3 på eftermiddag. Taxan var 1:25 per mil. Transporterna sköttes av G. A. Petterson, med rötter i Kopparnäs, och Wilhelm Clausén i Piteå.
Från Piteå till Luleå kunde man åka turbilen kl 3 på eftermiddagen med O A. Johansson.
1923 uppmanades bilägarna att deklarera för sina bilringar.
- Varje bilägare är skyldig att deklarera sitt innehav av bilringar. Från beskattningen är undantagna de på bilens hjul anbragta ringarna samt hälften därutöver, alltså sex ringar. Vad därutöver är måste anmälas till beskattning. Bilister som försumma att deklarera riskerar att mista sin trafikrätt, poängterades det från skattemyndighetens sida.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om