Arvsrättegång som väckte stor uppmärksamhet

Den första stora tvisten började när patronens trotjänare, kusken Karl Eriksson, för sin mångåriga insats, fick ett gåvobrev av sin arbetsgivare. Där tillförsäkrades han, efter 30 års tjänst, en egen gård med stor tomt i Öjebyn.
När patronens bägge söner disponent Emil och konsul Arvid Hedqvist fick kännedom om gåvan gjorde de gällande att Eriksson satt sig i egennyttig besittning av fastigheten.
- Patronen har saknat tillräcklig insikt om gårdens rättsliga och faktiska betydelse, hävdade de bägge sönerna.
Manipulerad
De hävdade att gåvobrevet upprättats i största hemlighet och att patronen blivit både "lurad" och "skojad".
Mer eller mindre hävdades att patronen manipulerats att skriva på.
Kusken Eriksson, som inte var med när gåvobrevet upprättades, kom in i rättstvisten lite från sidan och betraktade den rättsliga utvecklingen mer eller mindre från åskådarplats.
De som ställde upp på patronens sida hävdade att, när gåvobrevet upprättades, hade han handlat i klokhet och var vid sådan sinnesbeskaffenhet att det rättsligt inte var något fel.
Sönerna vidtog den drastiska åtgärden att begära fadern under förmyndare. Själv föreslog han sina söner som förmyndare. Omyndigförklaringen kom den 7 mars 1921. Den 6 juli 1921 avskedades kusken Eriksson av disponent Emil Hedqvist.
Två stora passioner
Eriksson, som stod patronen mycket nära, fick i rätten besked att sönerna krävde att egendomen skulle återgå till dem. Tvisten slutade med att häradsrätten i Piteå ogillade sönernas krav. De fick betala rättegångskostnaderna och Eriksson fick behålla egendomen.
Under den pågående rättegången avled patron Hedqvist, den 24 december 1922. Men arvsstriden fortsatte. Vid sin död efterlämnade Hedqvist en behållning i boet av endast 19 002 kronor och 96 öre.
Mycket hade dessförinnan hänt pappersmässigt kring förmögenheterna, som inleddes redan 1911 då han skänkte sönerna ett stort antal fastigheter, inventarier och aktier. Bland annat mot att de skulle ta på sig Hedqvists skuld till AB Storfors på 902 663:05
- En förnuftig åtgärd då sönerna därigenom undgick arvsskatt på tidigare mottagna över 30 miljoner kronor, konstaterades det.
Sönerna påpekade att faderns dyra hushåll och brist på driftskapital, för hans mycket dyrbara jordbruk, dragit ner behållningen.
- Under hela sitt liv har Carl Anton Hedqvist behärskats av, jag skulle vilja säga av två stora passioner, husbyggnader och jordbruk. Med min kännedom om förhållande kan jag gott säga att han för egen och för sitt bolags räkning bortkastat pengar som kunnat räknas i miljoner, framhöll borgmästare David Markström, Piteå, i ett undertecknat dokument.
Gift med systerdotter
Patron Hedqvist hade inga barn med sin andra hustru, sin egen systerdotter Selma Granström. Han var änkeman och gifte sig med den betydligt yngre systerdottern 26 november 1891 i Lübeck, Tyskland, eftersom ett sådant äktenskap inte godkändes i Sverige. Under en tid var de också tyska medborgare.
När hustru Selma i sin tur avled den 25 januari 1924 ifrågasatte hennes sidoarvingar, Hedvig Amalia Carlsson, Mirjam Kristina Markström, Jonas Viktor Granström, Anna Arnold, Lovisa Josefina Granström, Alvina Teresia Sandman, Karl Hjalmar Hesselgren, Ernst Brynolf Hesselgren och Axel Bertil Hesselgren giltigheten av det äktenskapsförord som upprättats samt tolkningen kring giftorätten i mannens egendom.
Släktingarna tog en långvarig strid om tillgångarna, företrädda av stadsfiskal John Sandström.
Emil Hedqvist, som var frånskild sedan 1910, avled den 14 november 1923 och efterlämnade barn. Deras talan fördes av borgmästare David Markström och konsul Arvid Hedqvists av stadsexekutor Frans Käckman.
Förlorade målet
- Fru Selma Hedqvists sidoarvingar bör rimligen inte ha anspråk på att njuta frukterna av vårt arbete, hävdade de bägge sönerna med adress sina släktingar.
De hävdade att Selma Hedqvist under sin levnad inte infört några tillgångar till boet och därför rätteligen inte borde ha någon del av kvarlåtenskapen samt att hon, under edlig förpliktelse, inte haft någon fordran efter patronens död.
Det pekades på det i äktenskapsförordet inskrivna "I övertygelsen att för äktenskapets lycka och trevnad icke är nödvändigt att makarnas ekonomiska angelägenheter sammanblandas bestämma vi."
Vidare att Selma Hedqvist markerat att, om hon skulle avlida före sin man, skulle Arvid och Emil Hedqvist bekomma hennes kvarlåtenskap.
Rätten fann slutligen att Selma Hedqvist avstått från arvet i boet efter maken och att inget fel var begånget vid upprättandet av äktenskapsförordet. Selma Hedqvists släktingar förlorade och fick i rättegångskostnader till Arvid Hedqvist utge 878 kronor och till hans broder Emils sterbhus 1 221 kronor.
Emil Hedqvist var under 1925 indragen i fler rättsliga turer kring överenskommelser som inte fullföljts under hans levnad. Bland annat för sin vägran att betala reparation av sin Minerva-bil till AB Hans Osterman i Stockholm, uppgående till närmare 7 000 kronor.