Himlabrevet, publicerat i tidningarna, uppgavs vara skrivet av Jesus Kristus själv. Med stora gyllene bokstäver. Där det berättas att en ängel vid ett par tillfällen kommit till en man och sagt till honom att gå till prästen och meddela denne att Gud inte kunde få ro i himlen på grund av de fattigas suckar och rop, att de som besatte jorden var högfärdiga och att de skulle dela med sig av sina rikedomar till de fattiga.
- Jag, Jesus Kristus, har med min egen gudomliga hand själv skrivit detta brev, uppges det ha stått i Himlabrevet - nedfallet från himlen - och som därefter distribuerats vidare till allmänheten.
I brevet gjordes bland annat klart att änglarna i Betlehem uppenbarade sig för herdarna, inte herrarna.
Himlabrevet innehöll flera viktiga förmaningar.
- De själviska skall visserligen anse detta brev med högsta kallsinnighet och säga: nog kan Herren Kristus skriva bättre brev, var den slutliga kommentaren i brevet.
Stängda kyrkor
Vid ungefär samma tidpunkt besökte en av den svenska 1800-talsväckelsens främsta ledargestalter, en av de mest lästa religiösa författarna och som spelade en viktig roll vid bildandet av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, sina förfäders hembygd.
"Den i Stockholm beryktade Rosenius har under senaste veckan besökt vår stad och hållit sammankomster några aftnar varvid mycket folk strömmat tillsammans för att åhöra den märkvärdige mannen, vadan troligen nyfikenheten varit med i spelet" skrev tidningen Norrbottens Posten.
Carl Olof Rosenius har i ett brev berättat om sitt besök i Öjebyn och Piteå:
- Här hade jag möten varje dag. Kyrkorna öppnades ej för mig, men ett stort skolrum, i vilket vi hade tre möten under söndagen. På morgonen i ett hem i staden, på eftermiddagen i ett skolhus, som tillhörde landsförsamlingen. Detta senare rymde 300 människor. Men när jag nalkades platsen, mötte mig ett bud, som frågade: vad skola vi göra? Det hade samlats så mycket folk, att ej ens en fjärdedel rymmes i skolan, och pastorn nekar att öppna kyrkan.
Vädret är vackert, svarade jag, låt folket samlas på den stora gårdsplanen framför huset så skall jag stå på trappan. Så gjorde vi. Såvitt jag kunde bedöma voro mer än 1 200 människor samlade.
Väckte upp många
Rosenius konstaterar att många av de församlade blivit uppväckta och undervisade av hans egen far, trettio år tidigare.
Fadern, Anders Rosenius, hade efter studier i Piteå småningom blivit prästvigd och kom 1817 som vakanspredikant till Piteå. 1821 blev Anders Rosenius vice kapellpredikant i Älvsbyn innan han drog vidare. Rosenius slutade sin prästgärning som komminister i Burträsk, där han avled 1841 .
Anders Rosenius uppges ha varit en präst som, vart än han sändes, väckte många ur sin andliga sömnaktighet.
- En rörande påminnelse om Guds ledning blev detta för mig, som under alla dessa år icke sett mitt barndomshem, noterade Carl Olof Rosenius när han besökte Pitebygden.
Carl Olof Rosenius var inte född i Rosvik, som många gör gällande, men tillbringade några av sina barnaår i Piteå då fadern var verksam som präst. Han var född i Nysätra men hade starka släktband med Pitebygden genom fadern, och farföräldrarna som hade sina rötter i Rosvik.
Rosenius älskade inte den svenska kyrkan, men ville gärna hålla fred med den. Psalmboken använde han inte gärna utan nyttjade istället andra sångsamlingar särskilt Ahnfeldts sånger. Rosenius var kvar i kyrkan under hela sin livstid, döpte där sina barn och tog nattvarden.
Rumlade och slogs
En äldre broder till Carl Olof Rosenius, Erik Andreas (Anton), hade bättre lycka med sig vad gäller att predika i kyrkans hus. Erik Anders Rosenius var verksam som brukspredikant i Robertsfors, där han i 16 år skötte sitt prästerliga kall. Han utnämndes senare till kunglig hovpredikant och slutade sin prästgärning som kyrkoherde i Överkalix.
Hans verksamhet i Överkalix blev kort. Våren 1866 drabbades Rosenius av en stroke under en predikan i Stockholm, där han vistades som riksdagsledamot. Fyra dagar senare avled han och gravsattes sedan i Burträsk.
Det berättas att han, liksom fadern och brodern, var en framstående predikant. Han skrev med ovanlig lätthet vers, ofta som improvisatör.
Erik Anders Rosenius besökte Pitebygden 1852, på uppdrag av biskopen och Svenska nykterhetssällskapet, för att hålla en nykterhetspredikan i såväl Öjebyns som Piteå kyrkor. Detta i en tid då det konstaterades att prästmöten var supmöten. En präst omtalas i tidningen för att han nekat delta i ett prästmöte därför att det där söps en hel del.
- Väl om denne rikt begåvade talare kunde väcka någon ur dryckesslumren, vari folket synes åter vilja försjunka sedan samhällets membra honoraria hedrat supseden och lovat denne en lång framtid med anläggandet av ett stort ångbryggeri, noterades i tidningen.