Albin lärde sig "se" med sina känsliga fingrar

Han föddes döv och redan i unga år fick han börja vänja sig vid ett liv i mörker, när synen svek. Men sitt handikapp till trots var han något av ett geni. Albin Johansson i Långnäs lärde sig "se" med sina fingrar och uppfatta vibrationerna. Han blev mycket kunnig på att reparera klockor och var även skicklig på det elektriska området, utan skolning.

Albin Johansson ( 1902-1988) döv och blind lärde sig "se" med sina fingrar och blev en mycket duktig urmakare.

Albin Johansson ( 1902-1988) döv och blind lärde sig "se" med sina fingrar och blev en mycket duktig urmakare.

Foto: Piteå museums bildarkiv

PITEÅ 2010-09-06 06:00
Jordbrukarsonen från Långnäs visade i tidiga år kunskaper som med åren utvecklades.
Han gick dövskolan i Härnösand, för att inhämta skriv- och läskunskaper. Återvände sedan hem till Långnäs för att hjälpa föräldrarna med jordbruket. Han hade då redan visat konstnärliga färdigheter, i form av teckningar. Tidigt förvärvade han en kamera, vilket inte var alltför vanligt då, och började även föreviga miljön kring Långnäs. Hans negativ finns i dag förvarade i Piteå museum.
I relativt unga år upptäcktes att den döve Albin Johansson även hade problem med synen, men det hindrade inte hans "framfart" med kameran. Det gick inte att hejda nerbrytningen av näthinnan och han blev småningom helt blind, men klarade sig till vardags mycket bra.
Konstruerade elslinga
På det elektriska området gjorde han en del egna konstruktioner.
- Vi var de första i Långnäs som hade elektriskt ljus i granen, tack vare Albin, minns Barbro Lindström, Piteå, systerdotter.
Ljusslingan hade Albin Johansson själv tillverkat.
Hemma på väggen fanns även en tavla med ett bibliskt tänkespråk. Den tavlan försåg Albin Johansson med en alldeles speciell belysning så att de som kom på besök inte kunde undgå att läsa orden.
Företagaren Rickard Hällgren, Roknäs, hade ett stort golvur. Där kom Albin Johansson uppfinningsrikedom fram. När uret slog timslag lystes nämligen urtavlan upp.
Det var hemma i sin kammare i Långnäs som Albin Johansson hade sin tankesmedja och sitt hobbyrum. Där inlämnade urverk pusslades ihop till fungerande enheter. Med sina fingrar kunde han "se" vad som var fel och vad som inte stämde med klockorna.
Intresserad av teknik
- Vi förstod att Albin var väldigt intelligent, hadehade mycket lätt för att lära och han hade också kunnat utveckla sina specialintressen på det tekniska området om bara resurser funnits, betygar Långnäsbor som minns Albin Johansson
Själv hade Albin Johansson egentligen inte några önskedrömmar att gå vidare i livet.
Han såg som sin stora uppgift att vare ett stöd för sina föräldrar med de i jordbruket olika förekommande sysslorna. Sedan fick han tyvärr uppleva att vardagen blev allt gråare och gråare på grund av synnedsättningen.
När modern gick ur tiden ville hon att dottern och systern Anna och hennes familj skulle ta ansvar för Albin Johansson. Där fick han fortsätta sin levnad i familjens hägn, fram till dess att Öjagården i Öjebyn i livets slutskede blev hans hem.
Vid ett tillfälle i livet var Albin Johansson nära att få sätta livet till. Det inträffade när han sommartid bodde i sommarstugan och drabbades av kolosförgiftning.
Denne av handikapp hårt drabbade person såg dock framåt efter denna händelse och uttryckte en stor tacksamhet över sin tillvaro. Han, döv och med svår synnedsättning som inte kunde tänka på färger och inte tänka på ljud, skrev då ett brev där han uttryckte sin tacksamhet att Gud låtit honom leva vidare.
Albin Johansson var ogift. När han gick ur tiden 1988 i en ålder av 86 år var hans närmaste syskonbarnen.
När Albin Johansson var 19 år gammal berättades det i tidningen om en annan person, drabbad av blindhet, nämligen gårdfarihandlaren Johan Olov Olofsson i Älvsbyn. För älvsbyborna känd under namnet "Blind Johan" och för hans förmåga att som icke seende kunna utföra vad man betraktade som "nästan otroliga ting". Även han var sysselsatt med urmakeri, trots att han aldrig varit i urmakerilära.
- Vägg och väckarur, som av en eller annan ledning upphört att fungera sätter han igång med en mästares skicklighet, ja det uppgives även fall då han reparerat klockor som av urmakare förklarats "obotliga", berättades det i tidningen år 1921.
Olofsson var då 55 år. Han hade varit blind sedan åtta års ålder.
- Otaliga är de klockor av olika storlekar som Olofsson bland annat med hjälp av sina ytterst känsliga fingrar reparerat under årens lopp. Alltid nöjd för vad livet gett honom har han in i det sista försökt klara sig utan det allmännas hjälp
Det berättas att Johan Olov Olofsson under sin sin livstid även författade en visa om sig själv, där han skildrade sitt livs öde.
Olofsson gick ur tiden 1933 i sitt hem i Lillkorsträsk, i en ålder av nära 69 år.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om