Känslorna återspeglas i ett brev, när de 1913, får veta att deras älskade syster Adina avlidit.
- Jag kan aldrig glömma sista gången jag såg henne och Gotthilf ( båda höll ju så mycket av varandra ) när de kommo upp till vägen vid kvarnen med tårfyllda ögon för att säga oss ett sista farväl. Som vi minns var det svårast svårt för mig att skiljas, men att komma hem och ej få träffa dem blir svårare.
Något hundratal brev, som de skrev hem till släkten, finns bevarade.
1919 gratuleras brodern Johan och hans fru.
- Hälsa Elin välkommen in i vårt släkte och hoppas att hon lär sig tycka om Pålmark och med en liten "gliring" till Johan: fast han är ung och obevandrad med kvinnfolk och måste därför reformeras och omslipas vilket blir ett fasligt göra för mrs.
Breven hem under 1910- och 20-talen handlar i många stycken om bistra tider, inte minst i Pitebygden.
- Jag hör att ved betalas med 20 kronor famnen i Gamla staden ( Öjebyn). Sådant är kännbart för stackare med liten eller ingen förtjänst. Milorna är visst lönande, noteras i ett brev sedan bröderna informerats av andra utflyttade Piteåbor om läget i hemmavid.
Ett brev som avslutas med kommentaren:
- Vad är livet annat än köpande och säljande.
Inget eldorado
- I Chicagos jäktande, brådskande och ävlande över pengar och egna intressen är det svårt att sätta sig ned och begrunda livets viktigaste mening. Allt synes mig går ut på att komma över så mycket pengar som möjligt av det jordiska, som blott är mull, konstaterar Bror Pettersson som också vid något tillfälle kommenterar brodern Arthurs engagemang i kommunalpolitiken hemmavid:
- Att du gett dig in å den politiska banan hör jag och lycka till. Du har väl för att bli vald begagnat den vanliga metoden, lova allt som valmännen önska samla och skaka hand med alla, om du känner dem eller ej och efter valet liksom lyckas befinna sig så högt upp på ärans trappstege så du kan icke utan stora besvär och ansträngningar kliva ned för att se småfolket. Sådan är ju politiken.
Som svar på ett brev från Pålmark skriver han:
- Du undrade om jag blivit bättre till att ljuga nu än då vi ploga Kvarnbergsträdet, och det måste jag väl uppriktigt medge att så är fallet, men det går att förkovra sig. Du ser jag använder det endast i affärer och där fordras att bluffa och ljuga, ty är man för uppriktig så blir man snart utan förtroende och ansedd som grön och oerfaren. Man måste ju hålla sig inom en viss gräns men så har jag funnit att man måste göra.
I ett brev, daterat 1912, berättas om en stor grupp Piteåbor som anlänt till Chicago, och där börjat sina erfarenheter av Amerika. Som senare kommenterades med följande: - Jag såg att Piteå stad gick tillbaka i folkmängd senaste året. Ej underligt när de vallfärda till Chicago som fallet var med en 12-15 i höstas.
Ganska snart kom ytterligare ett brev från USA, med noteringen:
- USA är inte ett sådant Eldorado som i den hägrande drömmen före avresan.
Grundade sångkör
Mycket talar för att bröderna Pettersson från Pålmark var med att grunda sångföreningen Norrland i Chicago. En kör som var som mest aktiv åren 1914-24 och som upplöstes 1927.
- Norrlands sångare ger konsert först gången i en kyrka den 30 oktober. Vi har alltid litet tid över för sång, en kväll i veckan, fast vi ha särskilt i sommar varit strängt upptagna, rapporteras det.
I breven berättas om en Hilda Lundberg, som tycks vara sjuklig och för vilken också anordnas en konsert:
-Vi Norrlands sångare ska ge en afton för henne den 4 mars. En slant är nog välkommen och hon slipper tro sig övergiven av alla.
1916 hölls ett stort konvent med svensk-amerikanska sångkörer.
- Norrlands sångare är för fattiga och obetydliga för att kunna delta, helst det förra, skriver Elof Pettersson.
I mars samma år berättar Bror Pettersson:
- Vår kör gav konsert 2 mars för fullt hus, behållningen blev lite över 50 dollar, det kallade vi success. Vi fingo även beröm fast vi sjöngo ej vidare bra den kvällen - ibland går det ej så.
Det berättas om Ernst Sjöberg från Pitholm som gett sig av till Alaska
- Han mår bra och har goda förhoppningar om framtiden.
Sjöberg sände för övrigt till bröderna Pettersson var sin klimp guldmalm.
- Vet ej så noga hur mycket det är värt, blev kommentaren.
Många Piteånamn
Brevmottagarna i Pålmark får veta att borgmästaren i Chicago fått krogarna att stänga på söndagarna.
- Det var ju för väl. För många av oss kunde de vara stängda 365 dygn om året.
I den rika brevskörden berättas om Frans Strandberg bördig från, Piteå, som flyttat "till sitt Kanaan" i Washington, att Oscar Holmberg bytt sig en ny bil, en "5-passagerarmaskin", att O. Lundberg numera inte räknas bland de "giftfria".
- Ja, så går det ju alltid när hjärtat istället för hjärnan får råda.
Det berättas om Arthur Bogren, Hjalmar Carlsson, Jenny Bogren, Jenny Åkerström, som senare återvände till hembygden, Karl Kastell och Gunnar Bäck samt Ivan Ljungkvist som tydligen lånat pengar men sedan lämnat staden och skriftligen meddelat sin hustru att hon fick hjälpa sig själv hädanefter.
- Sådana pitebor ha vi även i USA.
Det berättas också om Ambrosius Bergs, Öjebyn, död, om pratsamme Albin Åström och om en kusin till Carl Rosengren från Öjebyn, som drunknade vid ett dammbygge.