400 år i samma släkts ägo

"Pålmark är en mindre by i norra Piteå kommun. Byn är belägen vid Pålmarksträsket uppströms Alterälven nordväst om Norrfjärden cirka 50 km från avfarten vid E4. Författarinnan Liza Marklund är uppvuxen i byn. I Pålmark bor det cirka 20 personer". Så beskrivs byn officiellt.
En by som inte minst Liza Marklund för ett antal år sedan satte på Sverigekartan när hon i en krönika hävdade att hembygden inte alls var någon särskilt bra plats att växa upp på. Den Piteåkritiska krönikan vållade rejäl debatt, men hindrade dock inte henne att utses till Årets Pitebo.

För ett antal år sedan var handlingarna för Pålmarksgården nära att försvinna in i evigheten. Det fanns inget intresse för de sirligt skrivna dokumenten om fastigheten.
Allt hamnade bland en mängd skräp, dök upp på en gårdsauktion i Norrfjärden och hamnade hos Norrfjärdens hembygdsförening, som för övrigt i en snar framtid kommer att visa upp dokumenten i samband med en utställning.
Hembygdsföreningen ser det som en uppgift att insamlade historiska objekt skall visas upp och bli till en levande upplevelse för besökarna.
Många av de gamla byggnaderna i Pålmark, en av dem uppförd 1688 eller möjligen tidigare, finns fortfarande kvar på fastigheten. Det uppges att den första bebyggelsen i området har sin upprinnelse från 1200-talet.
Pålmarkshemmanet gick, enligt en släktutredning som utförts av Norrfjärdens hembygdsförenings förste ordförande Efraim Åkerlund, i arv i 13 släktled. Det är möjligt att gården funnits i släktens ägo ännu längre.
Efter detta bröts samma släkts innehav. Nuvarande släkt har innehaft fastigheten i tre generationer.
Flera generationer
Historiskt kan Pålmarkshemmanet säkert dateras till 1543 års skattelängd.
Det berättas att den förste innehavaren skulle vara en same eller en finne vid namn Pål. Han var banbrytare på stället i Pålmark, eller Svedjan som det benämns i gamla handlingar.
Efter Pål är det oklart vem som drev hemmanet i Pålmark. Först i slutet av 1500-talet finns det handlingar som klargör att där fanns en innehavare vid namn Staffan Staffansson. Han var ägare av Pålmark åren 1600-1635. Sedan följde sonen Anders Staffansson fram till 1650. Efter honom kom Staffan Andersson, son till Anders och som hade stället åren 1651-1671. Därefter finns en Nils Jönsson antecknad som ägare fram till 1689, möjligen en måg till Staffan Andersson och gift med en dotter.
Universalarvinge
Sedan är följande ägare antecknade: Olov Pehrson, 1690-1704 och Pehr Larsson, 1705-1727. En intressant anteckning finns för den här tiden. Pigan Lisbetha Andersdotter, förmodligen en syster till mor i gården, var vid arvsskifte 1727 nämligen insatt som universalarvinge i likhet med makarnas barn.
I ägarlängden är sedan antecknat Pehr Ericsson, son till Erik Pehrson och som övertog hemmanet efter sin fader. Pehr Pehrson tog sedan över efter fadern Pehr Ersson. Lars Pehrson övertog gården av sin far Pehr Larsson. Han avled 1778.
Sedan kommer Pehr Larsson, son till Lars Pehrson, Erik Pehrson, son till Pehr Larsson och därefter Pehr Pettersson som i sin tur överlämnade hemmanet till sin son Johan Pettersson (1882-1926).
Blåsmarksbo tog över
Johan Pettersson var barnlös och efter honom kom brodern Artur Pettersson (1886-1970) som innehade gården fram till 1936 då nya ägare, utanför släkten tillträdde.
Artur Pettersson var också barnlös. Han var första gången gift med Ellen Sandlund (1899-1931), blev änkeman och gifte sedan om sig med första fruns syster Anna (1904-1990). Bägge kvinnorna var döttrar till hemmansägaren Anshelm Sandlund i Norrfjärden.
Fastigheten togs över av Arvid Sjöberg (1892-1962) från Blåsmark, gift med Elida Lundström (1900-1986) från Landet, Svensbyn. Efter Arvid Sjöberg tillträdde sonen Folke som ägare. Han har därefter överlåtit hemmanet till sin son Kent, som i dag är ägare av Pålmarksgården.
Historiska fynd
En omtalad historia kring Pålmarksgården är en silvergömma som fanns under rysshärjningarna i början av 1800-talet. Hos ägaren av Pålmarksgården samlades byborna för att smida planer för hur man skulle kunna rädda sina värdesaker.
I en mjölkflaska, som i dag finns bevarad hos Norrbottens museum, stoppades värdesakerna, fästes sedan högt i en gran. Mjölkflaskan, i trä, återfanns senare på en vind för att därefter överlämnas till museet. Värdefulla textilier gömdes i en torr brunn, som täcktes över med jord.
Efter ryssarnas härjningar plockade sedan Pehr Larsson ned silvergömman och brunnen grävdes upp. På det sättet fick byborna behålla sina dyrbarheter.
Samiskt silver
Hos Norrbottens museum finns även ett fynd ur en samisk grav på ägorna, ett spänne från ett bälte. Möjligen från 1600-1700-talet. En gammal skida av hög ålder finns även bland fynden från gården. Också den förvarad hos Norrbottens museum.
Under odling invid gården uppges, enligt Efraim Åkerlund, att det i början av 1800-talet hittades ett skelett några fot under markytan av en man som blivit begravd invid gården. Invid huvudet var placerat en kopparkittel.