mig höll i sängen kvar
jag anade och kände var du var.
Jag kunde tydligt höra
det ringa i mitt öra
av skratt bland gula ekar
av viskningar på bron
och över dina lekar
stod skyn och sommarron.
Och det gick lätt att lida
att ligga still och se
dig ljust invid min sida
mot mig le.
Och det var ingen som hörde
dig när du fritt dig rörde
gav själva sjukhuslivet
sin fina skira charm
Blev mycket hårt och rivet
var känslan hel och varm
Sen dess har jag ej legat
så hopplöst sjuk som då
Mitt hjärta det har tegat
ävenså.
Men du har blivit minnet
som böljar genom sinnet
det spröda och det unga
det ljuva från igår
som mildrar mina tunga
och trötta, bittra år
Skrivet av Gottfrid Johansson (1910-1943)