Första mötet för estländare
Det var första gången i svensk-estnisk historia som så många kom dit från olika kommuner, trots det långa avståndet. Deltagarna hade kommit ända från Luleå, Råneå, Kalix, Haparanda, Pajala och byarna kring Övertorneå.
Enligt organisatörerna Tiia Grenman och Leelo Toolanen var syftet med träffen att samla ihop estländare för att umgås, utveckla ideer, få kompisar och en känsla av samhörighet.
- Det är viktigt att man får veta att vi inte är ensamma som estländare här i landet, att det finns fler med samma intresse att hålla estniskan vid liv trots boende i Sverige. Vissa har bott i Sverige bara några år medan andra bott här så länge som i 50 år, det underlättar för dem som bott här en kortare tid att få råd från estländare som bott här en längre tid, även för dem som bott en längre tid i Sverige och fortfarande vill prata och diskutera kring estnisk politik eller estnisk mat som man kan sakna här ibland.
En bra sak till med att organisera de här träffarna är att de estländare som bor i byar och avskilda platser där de inte har tillgång till en estnisk kontakt och kultur, telefoner räcker inte alltid till man behöver även social kontakt med människor som har samma kultur och språk för att inte försumma det. Det är inte lika lätt för vuxna att glömma sitt modersmål, men hos barn så sker det snabbt då de lär sig svenska istället, berättar Tiia Grenman, en av organisatörerna, och hoppas att fler estländare som bor i norra Sverige och har intresse för hemundervisningsklasser för sina barn inom estniska, tar kontakt med dem.
- Det är viktigt att barn utöver svenskan ska kunna lära sig sitt modersmål och dess kultur. Vad kan göra en morfar eller farfar gladare än ett barnbarn som kan prata deras språk och inte engelska som det oftast blir.
Människorna som samlades på mötet hade väldigt olika livsöden och erfarenheter. Vissa hittade sin kärlek här och blivit sambo, andra kom för att jobba medan några hade kommit under sovjettiden eller under kriget.
Några av de äldre deltagarna, Ene Strutz och Harri Grenman, berättade hur deras flytt från Estland gick till.
1944 var året då Ene flydde från kriget som härjade i Estland, tillsammans med sin mamma tog de en liten båt från Pärnu till Götaland där de placerades i ett flyktingläger.
Medan Harri berättade när han var fängslad i det kalla Sibirien i 10 år och hur han till slut lyckades lura KGP och fly till Sverige, man kan säga att turen var på deras sida när de lämnade Estland i de svåra tiderna.
Mötet avslutades med en gruppbild och en vilja att träffas i oktober igen, den här gången i Luleå.
Så jobbar vi med nyheter