Öhman inledde med att berätta att han själv som barn gillade att följa sin far i hasorna längs flottlederna, och i sjuttonårsåldern fick han på allvar ta del i flottningsarbetet. Under de följande åren skaffade han sig goda insikter och färdigheter inom flottningsyrket. I norrlandsälvarna förekom två slags flottning, dels tjärflottning och dels timmerflottning, berättade Öhman vidare, men kvällens föredrag skulle endast handla om timmerflottningen i Piteälven.
Flottning i bäckar och älvar har förekommit i mindre omfattning sedan långt tillbaks i tiden. Större forsar och fall innebar naturligtvis ett hinder, men i Piteälven har flottning skett från platser ovan Storforsen redan före 1850. Från början skedde timmerflottningen som separatflottning det vill säga sågägare, som köpt timmerposter i inlandet, flottade var och en sina timmerposter ner till kusten. Det var ju mycket opraktiskt och arbetskrävande. Riksdagen bestämde då att från 1884 skulle flottningsföreningar inrättas för att samordna flottningen i lederna, och Piteå flottningsförening bildades detta år. Längden av alla flottleder i Sverige var som längst 3500 mil – i det närmaste lika långt som jorden runt vi ekvatorn. I Piteå älvdal fanns 125 mil flottleder. På 1950-talet gav flottningen upp hov till 42 000 dagsverken alla yrkeskategorier inräknade. När jag började, sa Öhman, fick jag en del kloka råd av min far, bland annat att lyssna på vad äldre sa och göra som man blev tillsagd. För det kunde gälla livet.
Kvällens föredrag avrundades visning av den film som Piteå flottningsförening i samarbete med Piteå museum gjorde 1978 innan flottningen i Piteälven helt upphörde 1982.