Marknaden det här året präglades av tystnad och stillhet. En marknad som enligt tidningsuppgifter betecknades som "flau", det vill säga trög och utan större efterfrågan. På torget samlades hantverkare och handlare för att bjuda ut sina varor. Så kallade insocknes fick betala en lägre avgift för att marknadsföra sina varor medan "utbölingar"fick punga ut med något större belopp.
Helt plötsligt stördes marknadsfriden av en garvare från Norrfjärden, som dök upp efter marknadsgatan med häst och släde. Garvaren uppgavs ha varit ovarsam i sin framfart. Han hade inte tagit tillräcklig hänsyn till kringliggande marknadsstånd. Under färden genom Öjebyn kom hästekipaget nära skomakarens stånd. Det stöttes till och marknadsvaror föll till marken. Skomakaren rusade i all hast ut ur det fallande ståndet, för att inte fastna i en fälla. Tände till på alla cylindrar, greppade tag i seldonen till garvarens häst och uttömde sedan mindre tryckvänliga fraser, följt av en rad åthävor. Samtidigt som det klargjordes att de skulle ses vid kommande tingsförhandlingar i Öjebyn.
Så blev fallet. Garvaren från Norrfjärden instämdes med yrkande om bland annat ansvar för förargelseväckande beteende.
Garvaren i sin tur beslutade sig för att stämma skomakaren med ansvar för misshandel.
Som ett femårsbarn
Det berättas att skomakaren, räknad för att vara mycket stark, greppat om garvarens hals och uttalat:
- Jag skall lära dig, jag, din dj-l.
Skomakaren hävdade inför rättsskiparna, under ordförandeskap av domaren Eskil Drangel, senare lagman i Stockholm, att garvaren med lätthet kunnat finna andra vägar mellan stånden och inte behövt komma så nära hans försäljningsställe. Så nära att hästskakeln stötte till ståndet, rev ned disken så åtta par skor hamnade i sörjan efter vägen. Dessutom skadades en dragkälke.
- Hästen hade bättre förstånd än kusken och stannade, påpekade skomakaren.
Skomakaren uppgav att han tog fatt i garvaren, greppade hans pälskrage och tryckte ned honom i åkdonet "sakta och fogligt".
I förhandlingarna uppgavs att skomakaren flera gånger tryckt ned garvaren i åkdonet, utan att röna något motstånd.
- Det var som att lägga ned ett femårsbarn, kommenterade skomakaren.
Han lät garvaren åka iväg och med hälsningen att denne skulle köra ordentligt och "fara fram som folk". Garvaren kom iväg, men välte sedan med sitt åkdon en bit efter vägen.
Hetlevrad
Beträffande garvarens påstående om strupgreppet svarade skomakaren att han inte sett någon strupe alls, utan att den låg långt nere i den päls han hade på sig.
Skomakaren yrkade ersättning med 10 kronor för uppkommen skada.
Målet avhandlades vid tre på varandra följande ting, och drog ut flera månader. En rad vittnen framträdde för de bägge personerna, bland andra fiskaren E F Lundqvist, Porsnäs, gjutare J.P. Nordlund, Porsnäs, hemmansägare K A. Karlsson, Håkansö, garvaregesällen J P Öhman, Öjebyn, sadelmakaren Gustaf Blom, Piteå, jordägaren Gustaf Stenvall, Böle, arbetaren Johan Nilsson, Öjebyn och snickaren Nils Sjömark, Öjebyn
Den sistnämnde trodde inte att någon fara förelegat ifråga om skomakarens agerande.
- Det förvånade mig att garvaren, som var känd som en ganska hetlevrad person, förhållit sig så lugn som han gjorde, uppgav Sjömark vid rättegången och påpekade att denne valt en olämplig väg när han med sin häst korsade marknadsplatsen och stötte till skomakarens stånd.
Erkände sin "synd"
En annan uppmärksammad rättslig tilldragelse handlade om en kvinna från en Infjärdenby, vilken gett sin man "på båten" . Två år tidigare hade hon sagt till maken att nu skulle hennes väg gå till andra byar. Där hade hon sedan prövat på samvetsäktenskapets fröjder, med en annan man.
Livet i den nya "wigwamen", där endast en säng beredde två varma själar vila, var tydligen säkerligen bra för kvinnan. Den övergivne "äkta mannen" fick nämligen förgäves vänta på ett eventuellt omslag i kärlekstemperaturen skulle inträffa och därvid återfå sin förlorade brud. Kärlekstemperaturen föreföll ha hållit sig hög och fortfarande efter två år hade han inte återfått sin fru.
När det tredje året inleddes tyckte han att allt var hopplöst och den bedragne mannen ville då få ett slut. Han stämde möte i fru Justitias tempel, tingslokalen i Öjebyn. Tänkt och gjort.
Makarna återsåg då varandra efter en lång skilsmässa. Under två dagar upplivade de inför rätten, enligt vad som berättats, på ett kärvänligt sätt upplevda gamla minnen och planlade för nya. Sedan kom uppgörelsen, inför "lyckta dörrar" där hustrun glatt och villigt erkände sin "synd", vilken bestod i att hon delat mat, kläder, fröjder, bekymmer, säng och kärlek, med den nya kärleken.
Kärleken hade, enligt vad hon själv uppgav, endast delat vid de tillfällen då "han vure hvil".
Då vare sig den bedragne äkta mannen eller åklagare yrkade ansvar på "synderskan" beslutade häradsrätten på ett fredligt sätt att lösa upp äktenskapet.