Så här i efterhand kan noteras att äktenskapet varade mycket länge, i 54 år. Elis Berglund gick nämligen ur tiden den 4 april 1975. Han var då 79 år. Hustrun Olga levde fram till 1986, då hon avled 90 år gammal. Makarna var bosatta på Holmen i Öjebyn. De fick barnen Oskar, Elisabet och Karl-Olof.
Berglund var under många år jordbrukare och brukade under ett antal år bland annat egendomen Sandön sasmt var en tid verksam inom stuveriet. .
De flesta av bröllopsgästerna hade åkt till Holmen i Öjebyn, med häst och släde. Där mottogs de av värden Anton Olovsson.
Anton Olovsson, född i Risberget, Sjulsmark, kallad för "Risbergs-Anton", var jordbrukare. Han var i mer än 10 år föreståndare för fattiggården i Öjebyn, senare namnändrat till kommunalhem och ålderdomshem.
Under sin levnad var Olovsson bosatt på Strömsborg och Annelund i Piteå. Han gick ur tiden 1955 och efterlämnade då hustru, fyra söner Ragnar, Nils, Axel och Knut och en dotter Sofia. En av sönerna, Knut, var bosatt i USA.
Glädjen släpptes loss
Väl församlade i husets sal spelade August Bergman från Långnäs och bröderna Persson från Lillpite upp en bröllopsmarsch i tamburen. Under den marschen kom brudparet in med kyrkoherde Axel Sandin i täten.
Efter vigselakten bjöds de närvarande på fyllda glas "av olikt innehåll så att det anpassas efter vars och ens tycke och smak". Efter brudskålen höll kyrkoherde Sandin ett tal till brudparet.
På plats vid vigseln fanns signaturen B.L-n från Piteå, som avreste från Landströms hus i Piteå vilken sedan refererat bröllopshändelserna.
Vi tar del av referatet, där han inleder med att berätta om kyrkoherde Axel Sandins tal.:
"I sina inledningsord hörde jag att det ej saknades humoristiskt inslag. Han manade brudparet att troget hålla samman i livets alla skiften, att hjälpas åt i såväl medgång som och om motgångar skulle möta i deras levnadsdagar och uttalade till sist sina varmaste välönskningar".
Referenten berättar vidare att det blev ett klingande med glasen, ett trampande och pratande, och att de allvarliga minerna från bröllopsgästerna var som bortblåsta. Sedan brudskålen druckits, ropades brudparets första vals ut efter den för tärnor och marskalkar. Därefter släpptes dansen och bröllopsglädjen loss på riktigt.
" Då jag slutat min första vals hör jag hr C.A. Carlsson i Öjebyn ropa till mig;
- Jaså du är lika tokig du med!
Jag: - Att ha roligt på ett bröllop är väl inte tokigt.
Åt så att man svettades
Då en fin vals spelad av fin-fin musik, orgel och två fioler bjudes då är det minsann inte gott att sitta still invände jag,
Karlsson teg.
Carl Adam Karlsson, bördig från Knallebygden, var anställd som arbetsförman hos kommunen och blev senare politiskt engagerad. Han var bland annat skolstyrelsens förste ordförande, när kyrkan och kyrkoherde Axel Sandin fick släppa ifrån sig styret över skolan.
Mellan Carlsson och kyrkoherde Axel Sandin var det ofta politiska duster, men de bägge herrarna tycktes ändå ha ett gott förhållande. Karlsson tillhörde för övrigt en tid även Piteå-Tidningens styrelse.
C.A. Carlsson gick ur tiden 1932.
Det gick åt massor av mat på ett bondbröllop, när de varade i flera dagar. Säkerligen också en hel del dryck. Från en del bröllop berättas att det för varje rätt gick en brännvinsflaska och kopp bordet runt .
Vid sådana här bröllop brukade även skaror av objudna "brudsiare" dyka upp, som ville se brudparet. Många gånger stod de bakom fönstren och kikade in.
- På ett bondbröllop är det liv och lust bland både gamla och unga, det skulle ta för stort utrymme att omtala alla lustiga poänger som kan förekomma och som förekommer. Nu fick jag se då de dansade "kadrilj" som även de gamla deltog uti, mycket roligt får både deltagare och åskådare. Vi åt och drack, dansade natt och dag efter några timmars välbehövlig vila, berättar referenten vidare.
- Vi skämtade och pratade, åt mycket och god mat så man svettades, ja det är påkostande vill jag lova, i synnerhet då det räcker i tre dagar, Och på "kabben" (urholkad trästam som användes till stol) sattes det ena unga paret efter det andra under allas livliga instämmande, skämt och glam. Så var det sång och tal. Herr C. A Karlsson, Öjebyn talade för brudparet och deras föräldrar, för marskalkar och tärnor och för värdfolket. För alla hurrades det kraftig och så sjöngs "Du gamla du fria".
Jag vet att det är många människor i större samhällen, som ingenting högre önska än att få bevista ett riktigt bondbröllop, men som ändå aldrig är i tillfälle därtill. Ja, att komma bland gemytligt folk, där ingen tillgjordhet är rådande, men trevligt på alla sätt, är dubbelt roligt, noterades det slutligen från bröllopet i Öjebyn.
Ett "ordentligt" bondbröllop firades länge i dagarna tre. Oftast med två och tre hundra gäster. Det finns exempel där det bjudits ännu fler gäster.
Bondbröllopen var de största festligheterna i allmogens tillvaro, och vid sidan av jul, påsk, pingst och midsommar betecknade de angenäma avbrott i den årslånga arbetsdagen.