Allting började med en bilolycka i familjen. Den gamla Volvo PV:n som det var tänkt att Jan-Erik skulle ta över, kändes inte längre som ett alternativ. Så då fick det bli en Fiat, och en till, och en till. Men inte för att det skulle vara de bästa bilarna på marknaden, mer för att det bara blev så.
Inte en skråma
- Man kan väl säga att jag är trogen, säger Jan-Erik Lundgren. Så länge de tar mig dit jag vill är det bra.
Den ena mjukt brummande bilen efter den andra backas ut från de olika garagen utspridda på egendomen. Det krävs stor precision, men ett snabbt ögonkast bekräftar att Jan-Erik har gjort det här förr; inte en skråma i lacken.
Han köpte sin första Fiat redan 1955. Den finns inte kvar på gården, men utanför huset står en nästan lika gammal trotjänare parkerad.
- Den köpte jag ny 1969, och kör fortfarande med. Snart har den gått 40 000 mil, berättar Jan-Erik.
Fixar det mest
Under huven är batteriet borta, det är utlånat till en av de andra bilarna. Jan-Erik fixar det mesta på bilarna själv, och inne i ett av garagen står reservmotorer längs väggarna och tusen muttrar och skruvar ligger välsorterade i lådor.
- Det kan vara svårt att få tag på delar i Sverige, men oftast går det att beställa, säger han.
När Jan-Erik pensionerade sig från jobbet som busschaufför på postens diligenstrafik, blev bilarna mer än bara transportmedel, det blev något att göra.
Veteranintresse
Det är många som delar Jan-Eriks intresse, och trots att det är veteranbilar ligger priserna relativt lågt. Men Jan-Erik tycker ändå att folk tar för mycket betalt.
- Jag tycker att de ska vara billiga, på så sätt kan ju fler få nytta av hobbyn, säger han.