Det har berättats mycket om emigranter som drog till Alaska och guldfebern. Det är inte bara Amerika som lockat unga människor att emigrera för att söka lyckan och bli rika. Även till Sydafrika har svenskar sökt sig. Lockade av arbeten i guldgruvorna. Det rörde sig nästan uteslutande om män som sökte sig dit. Det handlade i regel om att stanna utomlands några år för att tjäna pengar.
Två Norrfjärdenbor som för en tid fick beröring med södra Afrika, som guldletare, var Carl Lindgren och Gunnar Utterström.
År 1911 lämnade runt 40 personer Piteåbyarna för att ge sig ut i världen, de flesta gav sig iväg till USA och Kanada.
Delägare i gruva
Tanken var att en fyra år äldre broder till Carl Lindgren, Artur, skulle åka iväg. Han drabbades dock av den tidens stora gissel, tbc, och fick ge upp resan. Carl Lindgren kände sig då manad att hoppa in i broderns ställe. Han hade då en tid arbetat i sågverksindustrin i Skuthamn.
Då Lindgren och Gunnar Utterström sökte sig ut - för något års vistelse - var de 20 år gamla.
De har berättat om sina äventyr i brev hem till anhöriga. Alltifrån när de en septemberdag 1911 lämnade Älvsbyn med tåg, köpte biljett i Stockholm för vidare transport från Göteborg till England. Och sedan därifrån, tillsammans med 500 andra passagerare, färdas med båt till Sydafrika och Durban.
Det som lockade i Sydafrika var de höga lönerna. Lönerna var till och med dubbelt så höga som motsvarande löner i USA. Något som i viss mån stävjade emigrationen till Sydafrika var att biljetten dit var förhållandevis dyr, i förhållande till en Amerikaresa. Därför handlade det heller aldrig om samma organiserade massemigration som fallet var med Nordamerika. För att komma till Sydafrika ställdes krav på egna initiativ.
Den sydafrikanska guld- och diamantutvinningen bjöd i ett initialskede inte på möjligheter till privat prospekterande. Det som erbjöds var framförallt högavlönade jobb.
Det var inte helt riskfritt att vara gruvarbetare. Många som arbetade i gruvorna raderades bort i den fruktade yrkessjukdomen minarsjukan eller fick sviter för resterande delen av sin levnad, efter att under ett antal år ha inandats den dammiga och farliga luften. Även Carl Lindgren fick känning av yrkessjukdomen. Det var ett dyrt pris i form av sin hälsa många fick betala för åren i de sydafrikanska gruvorna.
Carl Lindgren var nio år i Sydafrika. Först som arbetare i gruvan, sedan som förman och slutligen som delägare.
Fick hemlängtan
Lindgrens och Gunnar Utterströms upplevelser i Sydafrika hade säkerligen kunnat bli till en intressant berättelse i bokform, om någon tidigare tagit del av deras livliga skildringar. Nu blev det inte så.
Norrfjärdenborna kunde ha blivit kvar betydligt fler år om inte Gunnar Utterström i Afrika nåddes av budet att fadern, handlanden Alfred Utterström avlidit i februari 1917. Sonen Gunnar kallades hem för att ta över affärsrörelsen.
Carl Lindgren följde kamraten ner till hamnen för att vinka av honom. Året var 1919. Då drabbades han plötsligt av en mycket kraftig hemlängtan. Efter några sekunders betänketid hoppade Lindgren också ombord och följde med. Han lämnade kvar allt i Sydafrika. Senare skrev han till en kamrat och meddelade att denne fick ta över de kvarlämnade tillhörigheterna och andelen i gruvan.
Gunnar Utterström, som var född i Kopparnäs, flyttade 1907 med familjen till Porsnäs. Efter hemkomsten tog han över affärsrörelsen och började då med järnhandel. Efter några år såldes affären. Utterström flyttade 1923 till Nordmaling, där han köpte en järnhandel. Sedan förvärvade Gunnar Utterström en järnhandel i Umeå, vilken utökades med flera filialer. Han avled 1944, i en ålder av 54 år, efterlämnande maka och fem barn.
Blev byggmästare
Vid återkomsten till Norrfjärden tog Carl Lindgren, fylld av rik livserfarenhet, över hemgården med åtföljande jordbruk. Han startade egen sågverksrörelse och var även en tid delägare i Strömnäs såg och hyvleri. Från sågverksamheten var steget inte långt till byggnadsverksamhet. Under många år drev Carl Lindgren en omfattande rörelse i denna bransch.
När han återvände från Sydafrika engagerade han sig även politiskt och fanns till en början på de socialdemokratiska valsedlarna. Han var då under ett antal år ledamot och ordförande i dåvarande fattigvårdsstyrelsen samt nämndeman.
När Lindgren kom hem från Sydafrika slog han sina påsar ihop med 13 år yngre grannflickan, bagaredottern Anna-Lisa Holmdahl. 18 år gammal var hon när de tog ut lysning den 2 april 1922. Vigseln ägde rum den 21 april. Carl Lindgren avled 1963 och efterlämnade då maka och 10 barn. Det föddes ytterligare ett barn i äktenskapet, en flicka. Hon var dock död vid födseln.
Makan Anna-Lisa överlevde sin man med 40 år. Hon gick ur tiden i januari 2003.