För att slippa ro uppför en strid älv gick den unge mannen på södra sidan upp mot Rönnberget. Historien berättar att han mitt emot byn uppges ha sparkat omkull en torrfura. Det uppges att trädet "durrade-darrade" innan det sedan föll med en smäll, vilken hördes vida omkring. Det var signalen mellan de älskande unga och att flickan då skulle ro över älven för att hämta sin friare. Efter den händelsen kallades mannen för "Durr", ett namn som sedan skulle ha överflyttats till den gård där det unga paret sedan bosatte sig.
Historien berättar fortsättningsvis att "Durr-bonden" hade en dotter. En man från Bergsviken förälskade sig i henne. Han hade vid något tillfälle haft ett ärende till "Durrbonden". Han passade då på att ta adjö för att sedan dra ut i krig.
Det uppges att den unge mannen från Bergsviken sagt att, om han skulle ta sig helskinnad från kriget, "Durrbondens" dotter skulle bli hans fru. Mannen från Bergsviken blev, enligt den bortåt 100 år gamla berättelsen, tillfångatagen i Pommern och var sedan borta i nära 20 år. Därefter återvända han till Pitebygden. Hemma satt "Durrbondens" dotter och väntade på honom. Från utlandet skulle han samtidigt ha medfört några potatisar som planterades i Sjulnäs.
Soldaten från Bergsviken gifte sig med flickan och övertog "Durrgården" och dess jord.
13 barn i familjen
Berättelsen har fyllts på med uppgiften att mannen blev invald i ståndsriksdagen och under sin levnad fick uppleva sju svagår. Han blev far till 13 barn med sin hustru.
Av barnen stannade sonen Lars hemma på gården och uppges ha levt tills han var 96 år. En dotter gifte sig i Hemlunda, Bergsviken, från vilken det Lundströmska släktet uppges ha sitt ursprung. En flyttade till Pitholm och kallades också "Durr" och hans gård i Pitholm "Durrnäs". En dotter uppges ha bosatt sig i Kusmark, Västerbotten och en av släktingarna flyttade till Porsnäs, Norrfjärden, ur vilken den Lundmanska släkten utgått.
Berättelsen sattes på pränt för att då levande ättlingar skulle få stifta bekantskap med det händelserika förflutna.
Om det nu finns en gnutta verklighet i det som berättats kan det vara av intresse att titta litet närmare på ett ställe som skulle kunna vara bebyggt av ättlingarna till "Durrbonden", och därmed stifta bekantskap med en gren av familjen Lundman i Norrfjärden
Den första boningen på området uppfördes under 1500-talet och byggdes sedan om i början av 1600-talet. Gården kom till släkten Lundman 1868 då Samuel Andersson Lundman och hans maka Anna Lovisa Berglund bosatte sig på platsen. Fastigheten övergick sedan till deras son August Vilhelm Lundman 1897 för att sedan 1934 övergå till sonen Karl Adrian.
August Vilhelm Lundman och hans hustru Anna Alvina fick 13 barn, Gustaf Vilhelm (1890-1972), Sofia Maria (1893-1893), Johan Arvid (1893-1962), Maria Alvina, gift Andersson (1896-1963) Beda Sofia, gift Jonsson (1898-?) Andreas Viktor (1900-1983), Anna Lovisa (1901-1901), Frida Alexandra (1903-1922) Karl Adrian (1905-1980) Signe Anny Matilda (1907-1999), Sven Artur (1909-1980), Magda Lovisa, gift Strand (1911-1987) och Ida Elisabet (1913-1919).
Första ålderdomshemmet
Fyra av August Vilhelm Lundmans söner Gustaf, Arvid, Karl, och Artur emigrerade till Kanada. En syster Beda emigrerade också till Kanada, där de bildade familjer.
Karl Lundman mötte i Kanada sin tillkommande, som var från Åland. De gifte sig 1933. Året därpå flyttade Karl Lundman och hans hustru tillbaka till Sverige och Norrfjärden. Samma år, den 25 mars, avled Karl Lundmans mor. Gården överläts i samband därmed till honom. Han lät sedan 1936 bygga en ny ladugård, från en traditionell svensk modell till den modell som finns i Nordamerika.
Som jordbrukare gjorde sig Karl Lundman vida känd. Hans jordbruk var också ett demonstrationsjordbruk för besökare från andra delar av landet och från utlandet. Lundman var också en framgångsrik hästuppfödare, bedrev får- och hönsaveln och hade även en tid grisfarm. Fastigheten övergick sedan till sonen Anders, som fortfarande är ägare till gården.
På grannfastigheten uppfördes 1900 en mangårdsbyggnad av Jan Larsson efter vars död gården övertogs av sonen Arvid Larsson. Han efterträddes 1909 efterträddes av August Vilhelm Lundman vars son Andreas 1927 blev egendomens ägare.
August Vilhelm Lundman hyrde en tid ut, innan sonen Andreas tillträdde, fastigheten till dåvarande Norrfjärdens kommun som där inrymde det första ålderdomshemmet.
Andreas Lundman födde under 20-talet år upp kvigor och avelstjurar av SRB-ras i stor omfattning. Han arbetade också i jord- och skogsbruket samt skötte i flera år soptippen i Norrfjärden.
När han upphörde med jordbruksysslorna flyttade han och frun till en pensionärsvilla en bit därifrån och äldste sonen, Rolf, övertog fastigheten där han fortfarande är bosatt.