Det är lite stökigt att ta sig ut till havet och hitta ett bra skoterspår som man kan följa, man måste ta bilen för att komma nära. Därute är det is och snö så det räcker, trots intensiv sol och blåst i en vecka.
Jag åker till Haraholmen och parkerar vid en sopcontainer. Vägen är lerig med meterhöga snödrivor vid dikesrenarna. På vägen ut mötte jag en timmertransport med dubbelt släp. Som tur var hade jag en upplogad mötesplats i närheten! Efter det mötet blev färden något reducerad.
Vid soptunnorna passerar skoterspåret som tar mig ut till havet. Jag ser vindkraftssnurrorna i fjärran på Bondön, mitt över ligger Vargön och längs hela kusten ligger sommarstugor, ibland i klump, ibland en och en. Många flyttar ut till sina sommarstugor efter pensionen, man drar in vatten och el och har det som i stan.
Jag följer kustremsan, där spåret går ut och in i vikarna, och i första viken hör jag svanarna som lyfter strax framför mig. Svårt att ta en bild, allt är blått och vitt och genomskinligt, och de tre fåglarna styr mot solen och ut mot det blänkande havet, isen gnistrar och inget öppet vatten i sikte. Jag håller mig hur som helst till vikarnas skoterspår som har börjat bli lite lösa, perfekta för skidåkning.
Förbi Kogrundet och efter några vikar till sätter jag mig på en gammal träställning och fikar. Svanarna kommer igen, trumpetar, men inte heller nu hinner jag få någon bild. Det gör ingenting, bilden finns inom mig och jag vågar hoppas och tro på en islossning. En bit till och jag är vid udden där en hel flock röda små hus ligger samlade, ser ut som ett riktigt fiskeläge.
Där vänder jag och åker tillbaka mot solen.
Perfekt åkning, och jag glider på det frasande underlaget och mår ganska bra. Lätt motvind på slutet, så pass att man slipper bli svettig.
Skidåkning på isen i april är en lyx som jag tänker många skulle må bra av, man glider fram och
tankarna far upp i skyarna, försvinner i slöjmolnen.