Lugnet i Myrkulla lockar folk från hela världen
Vem hittar hit? Och hur? Kan det här vara Arvidsjaurs absolut största stugby?
Eget Hawaii. Kristina och Bruno Blom njuter på Myrkullas badstrand. Här, vid den långgrunda sandstranden trivs även stugbyns besökare under varma sommardagar.
Foto: Bertil Sundkvist
- Det finns inget som går upp mot Myrkulla, säger Ann-Sofi Ellestad från Kalix, som besöker stugbyn för fjärde året i rad.
Hon möter oss utanför Hjortronstugan. Den gamla kronojägarbostaden från 1913, som numera är en av sju stugor i Myrkullas stugby. I år stannar Ann-Sofi, hennes man och deras son tio dagar.
- Tidigare år har vi stannat en vecka, men en vecka går så fort, förklarar hon och lyfter undan myggnätet i dörröppningen så att vi kan komma in i Hjortronstugan.
Maken och sonen är ute och fiskar. Ann-Sofi stannar i stugan, ligger i soffan, löser korsord och njuter.
- Det här är avkoppling. Härligt. Egentligen är vi husvagnsfolk, men det här är något helt annat än att bo på en campingplats. Det här är riktig semester. Jag gör så lite som möjligt, och enda sällskapet är mygg och renar.
"Bröllopsdag"
Ann-Sofi Ellestad är inte unik. Inte alls. Det blir fler och fler som upptäcker Myrkulla, lugnet, tystnaden och avskildheten. Även om det inte är helt lätt att hitta hit.
- Vi lägger inte så mycket pengar på marknadsföring, men vi har en hemsida, säger Kristina Blom, som äger och driver Myrkullas stugby tillsammans med maken Bruno.
Och det var via hemsidan som Ann-Sofi Ellestad hittade till Myrkulla.
- Vi skulle fira vår femtonåriga bröllopsdag, och jag ville inte åka på något hotell eller så. Det var min svåger som hittade Myrkulla på internet, och jag sa direkt att dit vill jag åka, berättar hon.
I år kommer även Ann-Sofis svägerska hit. Det är inte heller unikt. De som kommer till Myrkulla återvänder oftast, och tar gärna med sig släkt eller vänner.
Långväga gäster
Bruno och Kristina berättar om gäster från hela Sverige, från Frankrike, Holland, Italien, England, Kina, Danmark och Finland. Bland annat. Och om tysken som kom till Myrkulla på skotersafari under vintern, och sedan kom tillbaka på sommaren med familjen och hyrde en stuga. Trots att de semestrade med husbil.
Stugan på Brännholmen, som byggdes som fritidshus av Brunos far, har el och vatten indraget.
Övriga stugor är utrustade med dieselkaminer och gasolkök. Plus cykel, båt, bastu och gott om "eget" fiskevatten. Eller badvatten om man så vill. Totalt sju stugor ingår i Myrkullas stugby. Två av dem finns inom Reivoreservatet, och de övriga ligger utspridda längs vägen ut till Brännholmen. Alla i närheten av vatten. Och med enskilt läge.
- Det är ungefär en kilometers avstånd mellan stugorna, säger Kristina.
Japp, där fick vi svaret på den tredje frågan vi ställde oss på väg mot Myrkulla. Det här måste vara Arvidsjaurs största stugby. Sett till areal alltså.
Gick till sjöss
Men en fundering återstår. Hur hamnade Bruno och Kristina här? Brunos
dialekt vittnar om att han inte bott i Myrkulla hela sitt liv. Men han är uppvuxen i trakten, och hans far var bland annat med och byggde järnvägsstationen i Moskosel.
- Jodå. Mamma och pappa bodde först i en koja i skogen på Åberget, där är mina äldsta syskon födda. Sen flyttade de till Stormyrheden. Jag besökte kojan en gång, men av den finns inget kvar. Bara järnspisen som står under en gran.
När Bruno växt upp bestämde han sig för att gå till sjöss.
- Sen, efter många år som sjöman gick jag iland och körde långtradare, dumper och grävmaskin i tio år, berättar han.
"Nu skiter vi i det här"
Då bodde han i Björnlunda, mellan Södertälje och Katrineholm, tillsammans med Kristina som jobbade inom vården.
- Åkeriet jag jobbade för såldes, och vi skulle få sämre arbetsvillkor hos nya ägaren. Jag gick hem till Kristina och sa att nu skiter vi i det här och sticker, berättar Bruno.
"Många idéer"
1997 gick så flyttlasset från Björnlunda till Myrkulla. Bruno och Kristina satsade på Vildmarkscafé i Reivoreservatet. Och sedan dess har turismen här utvecklats sakta men säkert.
Den gamla ladugården är ombyggd till samlings- och värmerum för skoteråkande gäster vintertid.
Bostadshuset är renoverat från golv till tak, mer mark har köpts till och idag är Myrkulla känt långt utanför Sveriges gränser.
- Det ena ger det andra, i vintras hade vi isbanor på hela sjön, och den verksamheten kanske också är något som kan utvecklas, funderar Bruno Blom.
- Vi har hur många idéer som helst, det gäller bara att ha tid och ork att förverkliga dem, säger Kristina och skrattar.
Men i de långsiktiga framtidsplanerna ingår numera även en försäljning av hela Myrkulla.
Tillsammans har Bruno och Kristina fyra barn och elva barnbarn, som alla bor i södra Sverige.
- Vi vill gärna komma närmare dem, och vi blir ju inte yngre, konstaterar
Bruno. Så förr eller senare ska vi härifrån igen.
Så jobbar vi med nyheter