"Vi bor nästan på Omberg" säger Helena när vi frågar om hennes favoritställe i Motala och Vadstenaområdet.
Precis innan pandemin slog till installerade Helena och hennes familj sig i Vadstena. Hon är född och uppvuxen över hundra mil från Vadstena. Närmare bestämt i Piteå, vid Norrbottens kustland. Som barn önskade sig hon en stor familj och så kom det också att bli. Fem barn har hon och maken fått ta emot. Det första barnet kom när Helena var 21 år.
– Både jag och min man har sett familjen som vår främsta glädje och mening i livet. Det var en härligt intensiv tid under småbarnsåren. Men inte bara enkelt, särskilt när man får sjuka barn. Både stor glädje, bekymmer och sorg, säger Helena.
När familjen år 2011 nyligen flyttat till Gävle dog sonen Hannes, nio år, hastigt på grund av sitt medfödda hjärtfel.
– Hannes fick genomgå fyra stora hjärtoperationer när han var under tre år. Hans liv hängde ofta på en skör tråd och det har varit flera dramatiska händelser när han var liten. Men sedan när han var färdigopererad mådde han bra och fungerade som vilket barn som helst. Tills han en dag fick ett plötsligt hjärtstopp i vårt hem.
Helena beskriver att det var en livskris när Hannes dog.
– Jag känner att livet är mer skört nu än innan, och att jag inte tar något för givet längre. När man levt nära döden så blir livet förtätat på nåt vis och man blir tacksam för varje dag som man får tillsammans. Vad som är viktigt och mindre viktigt i livet går lättare att urskilja.
För att bearbeta sorgen tog de hjälp av sin tro och fick ett stort stöd av sin församling.
– Vår tro har betytt allt för oss både under vår sons sjukdomstid och efter förlusten av honom. Vi bär ett hopp om att vi kommer mötas igen en dag, att döden inte är slutet. Påskens budskap att livet ska segra över döden har kommit att betyda oerhört mycket för mig personligen. Det är en tid på året då jag känner hoppet särskilt starkt.
Hur bearbetar man en sån händelse?
– Det är en kamp. Man andas trots allt kaos och på något vis måste man fortsätta röra sig framåt. För de andra barnens skull måste man fungera. Vårt femte barn var bara fyra år när Hannes dog och de andra var i skolåldern så jag fick lov att klara det. Finns det något annat alternativ? Jag måste leva för de levande, säger Helena och fortsätter:
– Nu har nio år gått och vi har lärt oss att leva med sorgen även om saknaden aldrig kommer gå över.
Hur har det påverkat dig och familjen?
– Jag tror att sorgen har fört oss närmare varandra. Samtidigt finns ju där alltid en smärta. Ungefär som en molltangent som har fastnat på en orgel. Även om jag kan spela på de andra tangenterna så ljuder hela tiden en mollton i bakgrunden.
När det inte är pandemi gillar Helena att umgås med människor och gå på teater.
I dag är tre av barnen utflugna och Helena har sadlat om från lärare mot förskola och förskoleklass till diakon.
– Jag var på ett föredrag i Gävle som hölls av författaren och pastorn Tomas Sjödin. Han ställde under föredraget tre frågor som fick avgörande betydelse för mitt diakonblivande. ”Vad längtar du efter? "Vilka gåvor har Gud lagt ner i dig” och "I vilket sammanhang kommer du till din rätt?” När jag begrundade de frågorna så ledde det slutligen till beslutet att utbilda mig till diakon.
Under utbildningstiden kom ett erbjudande som innebar att familjen skulle behöva flytta.
– När Rickard blev erbjuden tjänsten som föreståndare för Pilgrimscentrum ställdes jag inför många frågor. Tajmingen kändes väl inte den bästa, men efter samtal med biskopen i Linköpings stift upplevde jag att vägen öppnade sig. Jag blev så oerhört glad och tacksam när jag sedan fick möjlighet att vara diakon här i Motala. Jag trivs jättebra här!
En gudstro har Helena haft från barnsben, men det var inte självklart att hon skulle arbeta inom kyrkan.
Helena arbetar i dag i Charlottenborgs kyrka och upplever att hon på så sätt har fått förmånen att lära känna två städer samtidigt.
– Motala påminner mig mycket om min hemstad Piteå, samma storlek, mycket vatten och många trevliga och jordnära människor. Vadstena har jag en mycket stark kärlek till.
Innan Vadstena blev den nya hemstaden för familjen har de varit flitiga besökare på Östgötaslätten.
– Jag och Rickard har länge haft ett gott öga till Östergötland. Vi brukade besöka Pilgrimscentrum och Nya Slottet i Bjärka-Säby. Vi tycker mycket om klostertradititonen och dess spiritualitet som finns här, säger Helena och fortsätter:
– Här kommer jag också mycket närmre naturen. Det känns som att jag har hittat hem.
