Nästan på pricken 50 personer, inklusive präst, kör, vaktmästare och kantor, är på plats i Moskosels kyrka när Alla helgons dags minnesgudstjänst startar klockan 11. Det innebär i princip fullsatt och några tar plats på extrastolar. Under klockringningen avtäcker kyrkoherde Ingrid Holmström Pavval och kyrkvaktmästare Jan Larsson dagens snackis, tavlan som bybon Gärdis Lindgren målat. Holmström Pavval vill ge kyrkbesökarna möjlighet att fundera över tavlan under minnesgudstjänsten. För efteråt ska konstnären själv förklara.
Byns kör, Moskosels sångkör, åtta kvinnor och en man stark, under ledning av Trea van Dijken, äntrar scenen vid fem tillfällen under gudstjänsten. Applåderna uteblir av en enda orsak – man brukar inte applådera vid dylika tillfällen.
Kören har en lång historia bakom sig, betydligt längre än kyrkan som var klar 1965 och som byggdes om 2011.
– Jag har varit med i kören i 50 år, berättar Ulla-Britt Bergström.
Kyrkoherde Ingrid Holm-ström Pavval håller en betraktelse som innehåller både värme, tröst och hopp.
–Vi tänder ljus på anhöriggravar, vi bär på känslor och bakom varje ljus finns så många tankar. Det är så lätt att invaggas i känslan att det vi har, det har vi för evigt, men samtidigt vet vi …
Ingrid Holmström Pavval åskådliggjorde livet med att likna det vid en porlande bäck som för med sig löv, eller kvistar.
– Ibland far det fram med fart, och ibland stannar det upp.
En del har en inre förvissning om att livet fortsätter efter döden, andra tycker att det är osannolikt.
Ingrid Holmström Pavval satte också fingret på en öm punkt, det här med att skaffa nya bekantskaper.
–Vi människor är inte skapta för att vara ensamma, man kan träffa andra. Sorgen förenar och kan bygga broar. Vi delar livets och dödens begränsningar. Vi behöver helt enkelt varandra.
Kaffedoften sprider sig i lokalen. Kyrkvaktmästare Carina Johansson gör en sista summering av antalet besökare. Jo, hallonrulltårtorna kommer nog att räcka. Snart är det dags för kaffe.
Men först ska namnen på de Moskoselsbor som avlidit sedan förra årets Allhelgona läsas upp. Det är tio stycken och hälften var mellan 91 och 95 år när de drog sin sista suck.
Och så var det dags för Gärdis Lindgren att förklara.
– Jag satte mig i kyrkbänken och nynnade ”Härlig är jorden”. Då visste jag att det skulle bli en tavla utan vatten men med mycket himmel. Jag hoppas att ni får glädje av den, sa hon.
Målningen har kommit till stånd tack vare bortgångne bybon Rudi Edfeldt som testamenterade en summa till kyrkans utsmyckning.
Kollekten gick till Svenska kyrkan i utlandet.
