Gärdis Lindgren är lika impulsiv som hennes konst är storslagen. Hennes berättelser skulle lika gärna kunna vara målningar. Och hennes målningar är lika mycket berättelser.
Utsikter från fönster och dörrar har blivit något av ett signum för hennes sentida måleri.
- Du vet, säger hon och förklarar ...
Det kan vara en beskrivning av utsikten från raststugan på Galtis eller genom en fiktiv dörr från en fiktiv jaktstuga.
Självlärd
Arjeplogsmålet finns där hela tiden fast det är snart 50 år sedan hon flyttade från Arjeplog, först till Ljusträsk och sedan till Moskosel.
- Det är så roligt att träffa Arjeplogsbor, jag är som kär i dom ...
Gärdis Lindgren är självlärd. Inga kurser, inga målarskolor, men det kanske ska sägas att hennes pappa Sigvard hade en konstnärlig ådra.
Men det sägs också att Gärdis som liten flicka hade mest glädje av pappans konst när hon tog en tavla och använde den som stjärtlapp i pulkbacken...
- Det är doktor Wallquist jag ska tacka, säger hon plötsligt, och blir tyst, näst intill allvarlig. Som om hon sagt för mycket.
Argaste 14-åringen
Sedan berättar hon om en konsttävling i skolan. Prisutdelning hölls på biografen och doktorn som var jury presenterade pristagarna. Gärdis var säker på att vinna något av priserna. Folk som sett konstverken hade till och med gratulerat henne.
Först ropades vinnaren upp. Det var inte Gärdis. Hon blev inte tvåa, inte trea, inte fyra och inte femma heller.
Hon blev utan pris och hon blev både ledsen och arg. Kanske var hon den argaste 14-åringen i Arjeplog just då.
- Doktorn refuserade mig. Jag blev sjuk av hat och tänkte tankar...
Fick sin revanch
Gärdis Lindgren blev äldre och tog upp målandet. Lusten att ta revansch var en sporre. På 70-talet när Gärdis målat en del tog hon mod till sig och ringde till doktorn som då byggt upp Silvermuseet. Hon bad om att få ställa ut sin konst i museet.
Gärdis fick svaret. "Kommer inte på fråga".
- Men jag blev välkommen till Silverhatten. Första kvällen sålde jag 70 procent av alla mina målningar och innan utställningen var slut hade jag sålt allt.
Gärdis Lindgren hade fått sin revansch.
- Så hade han levt i dag skulle jag nog ha gått och tackat doktorn...
Morgonljuset och sensommaren finns med i många av Gärdis naturscenerier.
- De där tidiga morgnarna är som bäst, påstår hon.
Det handlar om inspirationen, om att fästa bilden på näthinnan. För sedan vidtar en lång procedur, som blir längre och längre för vart år som går. Det är ungefär som en elefants havandeskap.
- Jag har hundratals tavlor hemma. Vissa har jag hållit på med i flera år. Andra har jag bara skurit sönder och slängt bort.
Hon berättar om en målning som hon jobbade med i flera år. Den liksom förföljde henne. Men blev aldrig bra eller klar.
- Till slut tog jag kniven och skar sönder den. Det om något var en befrielse.
Ibland målar hon i köket, ibland i ateljén och ibland i källaren.
Men inte gärna då någon ser på, och hon vill inte ha synpunkter eller kritik under arbetets gång. Hon vill ha 100-procentig kontroll. Och ateljén, ja dit kommer ingen.
Målarglädje
Gärdis Lindgren trånar inte efter att få ställa ut, men hon hoppas livet ska tillåta att hon och konstnärskollegan och vännen Astrid Liljefors ska hinna med en gemensam utställning till.
Annars är målen lite diffusa. Men glädjen av att skapa är orubblig,
- Du vet, heller Galtis än Provence ...