Viveca Lundmark
Vår älskade Viveca Lundmark har efter en kort sjukdomstid somnat in den 28 augusti i en ålder av 58 år. Sorgen och saknaden är enorm. Hans-Erik har förlorat sin sambo, Lina sin mamma, Erika och Mathias sin bonusmamma, Gösta och Laila sin dotter och jag, Kristin, min storasyster och bästa vän. Vi alla, släkt och vänner, har förlorat en kär, omtänksam och uppmärksam person som alltid visste vad vi behövde innan vi själva gjorde det. Vivi hade en förmåga att få oss alla att känna oss sedda och älskade. Alla var lika viktiga och familjen viktigast av allt.
Viveca var en person med fina värderingar och ett varmt hjärta. Hon brydde sig om orättvisor, barns rättigheter och jämlikhet. Hon hade koll på allt, var snabbtänkt och intelligent, läste mycket, men som person inlyssnande, alltid snäll och inte “gåpåig”.
Viveca föddes i Arvidsjaur den 15 juni 1966 och växte upp i huset vid Nyborgstjärn tillsammans med mig och våra föräldrar. Ett hem som alltid varit en trygg plats för oss och det hus som mamma och pappa fortfarande bor kvar i och som vi alltid kunnat komma tillbaka till, “hem-hem” som vi kallade det. Vår uppväxt präglades av en självklar trygghet och kärlek, både hemma och hos våra mor- och farföräldrar i Gullön och Lomträsk, och vi visste båda två att vi bara kunde ringa om det skulle vara något. När Viveca var 19 år flyttade hon till Umeå för att studera på Umeå Universitet och Vårdhögskolan. Efter examen i juni 1990 flyttade hon till Piteå och började arbeta som sjukgymnast på barnhabiliteringen, och senare som verksamhetsutvecklare vid både Region Norrbotten och Piteå kommun.
1999 träffade hon Hans-Erik och blev en del av hans familj med barnen Erika och Mathias. 2002 föddes Lina, Viveca och Hasses dotter, till allas stora glädje. Erika och Mathias fick en lillasyster, mamma och pappa sitt första barnbarn och jag en systerdotter. Vi har så många fina minnen tillsammans allihopa, högtider, resor, besök hos varandra med mera. Viveca har alltid varit så snäll med mina barn, Linas kusiner Hanna och John, så självklar och viktig även för dem. Sedan Erika fått två fina pojkar, vet jag att Viveca har fått uppleva samma glädje som mamma och pappa får uppleva med Lina, Hanna och John när hon fick bli bonusmormor till Elmer och Edvin.
Viveca hade ett stort socialt umgänge och älskade att gå på olika evenemang och konserter. Hon hade ett stort läsintresse, deltog i en bokcirkel och var engagerad i Rädda barnen under många år. Hon släktforskade, älskade trädgårdsskötsel och tyckte mycket om att följa med på barnens aktiviteter och idrottsevenemang.
Vi två har inte bott på samma ställe sedan uppväxten i Arvidsjaur, men vi har alltid haft nästan daglig kontakt över telefon eller mobil och vi har alltid prioriterat att träffas, i Arvidsjaur, Piteå, Umeå eller ute på resor, både långa och korta. Det känns så otroligt fint att vi firat så många högtider tillsammans och åkt på massor av resor, både vi två, med mamma och pappa, med våra familjer och våra barn. Vi alla tar med oss så många fina minnen från saker vi har upplevt och gjort tillsammans. Vi har också skrattat mycket, så mycket att det ibland inte har gått att sluta. Mamma brukade ibland säga “Jaha, nu är de igång igen…” Jag minns särskilt en taxiresa i Dubai där jag sa något tokigt till taxichauffören och att det sedan inte gick att sluta skratta. Taxichauffören sa något i stil med “Happy people live long lives”. Det är så oerhört sorgligt och orättvist att det inte blev så för Viveca.
Vi är tacksamma för alla fina minnen och avtrycken hon lämnar efter i allas våra hjärtan. Sorgen och saknaden är enorm. Tur att vi har varandra, familjen är viktigast!