Tage Berglund
Det finns människor som höjer sig över mängden. Inte många – men minnesvärda. En sådan var Tage Berglund.
Han höjde sällan rösten, dominerade aldrig samtalet, men när han talade lyssnade man. Han var fåordig, men det han sade var genomtänkt. Han hade en egen lugn säkerhet och stor integritet. Efter en tids sjukdom har han nu tystnat för alltid.
Tage växte upp på Granön, ett hemman utanför Piteå. Försörjningen hämtades från jordbruk, skog, boskap och fiske och de fyra barnen deltog i arbetet efter ålder och förmåga. De var en flicka och tre pojkar, varav Tage var yngst. Efter folkskolan och brevstudier fortsatte studierna vid Luleå läroverk, där han tog studenten 1953.
Trots gårdens begränsade resurser lyckades föräldrarna, Karl och Irène, ge sina barn möjlighet till högre studier. Och en bestående kärlek till gården där de vuxit upp. Vid mönstringen placerades Tage på fältjägarutbildning i Boden, ryckte in och hann tillbringa ett par veckor där, innan han fick besked att han antagits till reservofficersutbildning vid Sjökrigsskolan. Snabbt byte av uniform och flytt till Näsby Park. Utnämnd till fänrik i reserven blev Tage civil och valde då att skriva in sig vid Stockholms Högskola. Under den här tiden träffade han Hilde-Brit och de gifte sig 1958. Barnen Åsa och Torkel föddes med några års mellanrum och familjen slog sig så småningom ned på östra sidan av stan.
Kärleken till musik förde Tage till Studentsångarna där han länge var aktiv. Högskoleutbildningen avslutades med en pol.mag. och ledde till att Tage fick anställning vid Industriens Utredningsinstitut, en tid som han uppskattade varmt. Därifrån övergick han till SCB och arbetade med statistik kring forskning och utveckling fram till sin pension.
Före skolskjutsarnas tid tog man sig till skolan med cykel eller på skidor. Skidåkningen blev en god vana och ledde med tiden till trettiofem genomförda Vasalopp och fyra Öppet spår.
När projektet Stockholmsbriggen startade engagerade sig Tage helhjärtat. Det fanns mycket som behövde göras och Tage var inte för fin för att hugga in där det behövdes. Under några händelserika år fungerade han som VD och i den rollen kunde han glädja sig åt att se det vackra fartyget sjösättas 2005. Den kärntrupp som arbetade tillsammans håller fortfarande ihop, men nu utan sin sammankallande.
Nils Ferlin var Tages favoritpoet och på våra seglingar kunde han stämningsfullt föredra sina favoritdikter, utantill och väl. Efter Hilde-Brits död återknöt Tage kontakten med sin norska kollega, Kirsten Wille-Maus och de levde i nära tjugo år som särbo.
Minnena är många och alla goda. Jag och många andra är tacksamma för att vi fått ha Tage som vän.