Vår pappa Sixten Norberg, Gammelstad, har avlidit i en ålder av 88 år. Närmast anhöriga är barnen Anna, Olof, Björn, Brita och Jenny.
När Sixten efter mer än 40 års tjänst skulle sluta på Vägverket kom han till avtackningen med håret och skägget färgat i rött. På frågan vad som föranledde detta svarade han: ”Jag har jobbat så många år här, och snart kommer jag att vara glömd, men det här håret kommer ingen att glömma”.
Vi barn behöver vi inget rött hår för att minnas honom, men det säger en del om hur han var: egensinnig, rolig, vågad och omtänksam.
Han föddes och levde de första åren i väglöst land vid sjön Teuger utanför Älvsbyn. Marken hade två generationer tidigare skänkts till hans morfar och hans bror av deras far, för att de inte skulle åka till Amerika. Där fanns fisk att äta och skog att bygga med, men inte mycket mer.
Livet där blev med tiden väl ensligt, särskilt den mörka tiden på året, så han flyttade med sina föräldrar Johan och Hulda Norberg in till Älvsbyn och Norrabyn.
Uppväxten präglades av vänner, olika upptåg och av idrott. Han tyckte mycket om att cykla och vann medaljer i skol-DM i häcklöpning och kula. Tidigt kom han i kontakt med den inomkyrkliga rörelsen EFS, där han tillbringade mycket tid på sommarmöten och ungdomssamlingar i Norrbotten och Västerbotten.
Efter ett år på bibelskola på Hagabergs folkhögskola och ett års kortare ingenjörsutbildning i Stockholm fick han så småningom jobb på Vägförvaltningen.
1960 gifte han sig med vår mor Gudrun från Långträsk och det unga paret fick sina första tjänster i Åmotfors i västra Värmland. Han som vägingenjör och hon som lågstadielärare, och de trivdes mycket bra i dessa sydliga breddgrader med äppel- och päronträd i trädgården.
Efter det var de bosatta i Umeå, Luleå och Arvidsjaur, innan de så småningom köpte det som blev vårt barndomshem i Gammelstad. När pappa gick för att titta på det nybyggda huset sade han efter en halvtimme: ”Jag tar det”. Byggmästaren frågade: ”Men ska din fru inte få tycka till?”, varpå pappa svarade skämtsamt: ”I Luleå är det lättare att få tag på en ny fru än ett nytt hus”.
Med tiden blev det fem barn i familjen, och den betydde mycket för honom. De köpte sommarställe i Nystrand där vi på somrarna hade getter, kycklingar, grisar och en kalv. Han hade till och med dresserade gäss som kom för att hämta honom när de ville gå och bada. Han avverkade skog, byggde, plockade bär, åkte skidor och tyckte om det mesta som gick att göra tillsammans. Vi badade och åkte vattenskidor i Luleå älv och reste på husvagnssemester med sju personer inpackade i en vanlig personbil.
Efter pensionen fick han och Gudrun några bra år tillsammans innan hon insjuknade och avled 2014. Vi trodde då att livet närmade sig slutet även för honom, men sedan han död-städat, sagt upp tidningen och satt sig för att invänta slutet så fick han genom ett telefonsamtal kontakt med en gammal barndomsvän, Ulla, som sedan blev hans goda sällskap under hans sista år.
En författare skrev att ”en människas liv bär frukt och blommar ut i andras liv”, och det är så vi minns honom i stor tacksamhet: hans liv blommar ut i våra.
Barnen genom Olof Norberg