Min mamma, Lisette Lundkvist, somnade in en tidig fredagmorgon. Hon som ofast var ute på gården, skottade snö, krattade, man kunde höra krattan på avstånd, fint skulle det vara. Jag brukar säga att det såg ut som att hon hade dammsugit gården, inte ett löv fanns kvar. Hon var alltid solbränd, satt gärna vid garageväggen, i lä, hade det skönt, tog vara på dom soliga dagarna.
Sista dryga året fick mamma bo på Björkbacken, Ugglan här i Älvsbyn. Helt fantastiskt, hon hade det så bra, omgiven av snäll personal, fick god mat, väl omskött. Jag hittade en kompis i min mamma. Hon pratade, berättade, jag lutade mitt huvud i handen och lyssnade. Vi promenerade, hon sista året i rullstol, köpte nya kläder, åt glass, stannade gärna där solen sken, den där solen, där är vi lika, vi stannade länge där det fanns en sol.
Men, så fick hon feber, sjukdomen slog till, och ungefär tio dagar senare somnade hon in, lugnt och stilla.
Nu har hon träffat pappa på andra sidan regnbågen, jag solar fortfarande, promenerar gärna, saknar min mamma, allt hon alltid ville berätta, alla historier, den fråga hon hade varje dag, hur är det med Tobbe? Nu får lilla mor violen vila, tack för allt.