Minnesord: Inga-Britt Nyström

När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör växer det sly överallt.
Så skrev Göran Tunström och det är sant. Vår älskade mamma dog den 13 juni 2024.

Mamma, som alltid hade svar vad vi än frågade om.
Som hade starka åsikter om allt, stort som smått.
Mamma, som aldrig tvekade, utan alltid var stark och siktade framåt.
Mamma, som älskade att laga mat och alltid planerade menyerna månader i förväg när vi skulle komma hem från Stockholm, på lov och högtider.
Som inte var en fena på att baka, men alltid lyckades med mormor Edits sockerkaka.
Mamma, som älskade snygga klänningar, helst i linne och alltid, liksom pappa bytte om till middagen hemma.
Som kunde göra upp eld med bara en tändsticka och rensa fisk med förbundna ögon.
Mamma, som i sin ungdom älskade att tälta ensam på fjället.
Som åkte slalom som en gudinna redan på 60-talet.
Mamma, som kunde spela både piano och dragspel.
Som älskade att läsa böcker, helst om ensamseglare som for över haven.
Mamma, som gärna vistades i bär- och svampskogen med kaffe och gott fika i korgen.
Som visste namnet på varenda svamp, såväl på Pitholmsheden som i skogen på Ekerö.
Mamma, som förra året äntligen fick sin stuga vid havet, en sjöbod på Bondön.
Som tillsammans med pappa och oss barn rest till världens alla hörn.
Mamma, som älskade att sola, helst i bästa 70-talsanda utan solskyddsfaktor med folie en vårvinterdag på balkongen. 
Som gärna tillbringade flera sommarveckor i kolonistugan i Stora mossen i Bromma. 
Mamma, som älskade oss barn och pappa lika mycket som vi älskade henne.
Mamma, som träffade pappa på Pite havsbad den 18 juli 1967 då han bjöd upp till dans till det som blev deras låt; "A whiter shade of pale" med Procol Harum.

Den 12 juli begravde vi vår älskade mamma i Piteå kyrka. Då spelade vi deras låt och pappa höll det vackraste talet till henne, som han avslutade med "Tack för dansen".

Sorgen och saknade är oändlig, men mamma hade sagt "Äsch, nu får ni sluta svamla, det här är väl ingenting, det är ju livets gång".

Sara och Magnus