Att skriva en minnestext innebär samtidigt att kapitulera inför den brutala realiteten att någon faktiskt är borta. Det har gått exakt sex månader sedan mamma somnade in. Hon är saknad.
Som äldsta dotter till Sven och Maria Nilsson växte hon upp i Bergsviken med sina systrar Lillianne och Karin. När Elisabeth (Bitte) var 15 år träffade hon Leif och började som vokalissa i Lennes med Bitte. De kom att bli ett av de största dansbanden i Norrbotten och Västerbotten och gjorde i snitt 50 spelningar per år. Leif och Elisabeth förlovade sig 1972, fick dottern Anna 1975 och gifte sig året därpå. Frida föddes 1980 och Emma 1987. Kärleken mellan mamma och pappa var så påtaglig och självklar, och de kompletterade varandra på alla plan.
Som nybliven pensionär kunde Elisabeth se tillbaka på ett varierat yrkesliv, bland annat affärsbiträde, dagmamma, kontorist och arbetsförmedlare.
Lennes med Bitte spelade in en LP, Ett liv, innan de upphörde 1982. Sedan följde Nyårsrevyn, Bitte och gänget, Support och Hortlax gospel. Elisabeth deltog i sin sista konsert i början av maj i år.
Fritiden var ofta kreativ. Ett antal påbörjade stickningar fanns alltid hemma. Heminredning, stuginredning, husvagnsinredning, trädgårdsplanering, alltid med en förmåga att se helheten och detaljerna. Jag retade henne ofta för de många nyanserna av vitt och grått.
Mest av allt vill jag berätta om den person hon var. Mamma var så fullkomligt genuin. För oss är mamma och mormor den villkorslösa kärleken personifierad. Inte en kravlös kärlek, men en villkorslös. Mamma var intresserad och engagerad, och hade en förmåga att lyssna, analysera och belysa fler sidor av saken. Hon hade en enorm humor, tjuvrolig och finurlig. Samtidigt så visste man att man var i trubbel de gånger hon sänkte rösten, tilltalade en med alla förnamn och efternamn och höjde på ena ögonbrynet. Det fanns inte en chans i världen att man skulle vinna den diskussionen, även om man försökte.
Man tror att man känner sina föräldrar. Men jag hade ingen aning om hur många människors liv som mamma påverkat. För alla kondoleanser och meddelanden som kommit i efterhand visar att det är så. Det är fint att ha med sig.
Under stora delar av 2000-talet så levde mamma med ryggsmärta. Jag har aldrig förstått hur man kan leva med kronisk smärta så länge utan att brytas ner. Det fanns självklart stunder när det var övermäktigt, men mamma hade en förmåga att hitta ljusglimtarna och se framtiden ann. Därför kom också cancerbeskedet som en chock för oss alla. På exakt tre veckor från första diagnos till sista andetag, och sedan var det bara slut. Och det är då man måste lära om, lära nytt och anpassa sig, fastän man absolut inte vill. För det var mamma som kom med kläd- och sminktips till mina systrar, och som lärde min dotter att virka, och som lagade all mat till henne och pappa och det var hon som kom med de varmaste kramarna. Vi är många som famlar lite i tillvaron, men hittar tröst i varandra och i våra minnen. Och som alltid – i musiken.
Familjen genom dottern Anna