Daina Nyström
Den 30/3 skulle mamma, Daina Nyström (född Aldrin), fyllt 87. Född och uppvuxen i Munksund blev hon 9 månader gammal faderslös. Pappa Olle Aldrin dog i lunginflammation och penicillin inte existerade. Makan Greta blev ensam, men hennes far, Alfred, och bror Yngve grep in när barnomsorg inte fanns. Greta började som (oavlönad) elev vid Furunäsets mentalsjukhus, som det då hette. Några år senare träffade Greta Halvard Stenberg, som blev min fina morfar, och mina kära moster, Grethel, föddes 1943.
Mamma började, som sin syster, arbeta inom psykiatrin. 1963 gifte hon sig med Jan Nyström, min pappa, och de byggde en villa på Strömnäs med stor hjälp av Halvard och hans bror Nisse. När mina föräldrar skilde sig flyttade mamma till mormor och morfars sommarstuga ”Stenbacka” i Högsböle. Börje Vesterlund, änkeman och tidigare arbetskamrat inom psykiatrin, blev sedan en fin levnadskamrat och de fick många goda år ihop.
När åldern började ta ut sin rätt såldes stugan och de flyttade till en mysig lägenhet i Piteå. Nära till bekvämligheter, Börjes släktingar och många kära vänner. Det blev en fin tid.
2023 blev Börje sämre och gick bort 23/6. Då beslutades att mamma skulle, för första gången, verkligen ”flytta hemifrån”. Dvs att vid 86 års ålder bli gotlänning, något mamma drömt om i över 15 års tid enligt de anteckningar jag hittat. Hon har även gett uttryckliga instruktioner inför sin bortgång. Bl.a står att hon vill bli begravd i Vallstena, där jag, min man och våra barn bor, vid den kyrka vi gifte oss i. Varje gång jag hör kyrkklockorna klämta kan jag nu tänka på vårt bröllop och på mamma. Ibland undrar jag om hon valde sin dödsdag med omsorg, den 4/1, dagen innan Trettondagsafton, vår bröllopsdag.
Mamma fick nästan ett år på Gotland och besökte oss minst varje vecka. Hon sa ofta ”Jag trivs här” liksom gällande boendet i Visby ”Jag har det så j-la bra!”. Att ha förmånen att få träffa sin mamma flera gånger i veckan efter att ha varit åtskild över 100 mil var fantastiskt! Jag har haft den stora ynnesten att ha en så kärleksfull mamma (jag tror aldrig hon sagt något negativt till mig) och har lyckligtvis fortfarande kvar en fantastisk pappa.
Mamma ville inte ha en dödsannons utan en ”notis”. Det är väl på denna enda punkt jag inte följt hennes ord. Denna text är inte en ”notis”, men skriven med respekt, stor saknad och enorm kärlek. Mamma, jag vek aldrig från din sida sista tiden. Nu är det så tomt. Jag älskar dig och saknar dig oändligt!