Livsresan har tagit slut för Carl-Johan Åhlund, Piteå. Han somnade in den 25 augusti i en ålder av 74 år i kretsen av sina närmaste.
Carl-Johan föddes i den lilla byn Övre Tväråsel, Älvsbyns kommun. Föräldrar var Betty och Johan Åhlund, och familjen bestod av fyra barn av vilka Carl-Johan var yngst i syskonskaran. Han fick tidigt hjälpa till med att leverera produkter från familjens butik och bageri till kunder i byns närområde.
När skolåren i hembyn och Älvsbyn var färdiga gick flyttlasset till Piteå, där han träffade sin blivande hustru, Gärd Brolin. I äktenskapet har fostrats två pojkar, Johan och Anders.
Efter några boendeår i centrala Piteå och en bosättning på andra sidan Piteälven, närmaste bestämt Storfors och efter hand Hemlunda, kom yrkeslivet och föreningslivet igång på allvar.
Piteå kommun blev inköpsporten för yrkesmässiga utmaningar. Chefsjobb inom de kommunala förvaltningarna gav sedan skjuts till vd-jobbet på det av kommunen helägda Pitebo. Där blev Carl-Johan kvar fram till pensioneringen.
De yrkesverksamma åren innehöll också olika uppdrag, bland andra som vd för Lillpite Kraft, styrelsejobb i Sparbanken Nord liksom uppdrag inom föreningslivet. Han var exempelvis ordförande i Storfors AIK under en period, och en av eldsjälarna i den temporära sammansmältningen av fotbollsklubbarna Storfors AIK och Piteå IF (SAIK/PIF) under första hälften av 1980-talet.
De fotbollsintresserade och minnesgoda norrbottningarna, och kanske i synnerhet fotbollsälskare från den södra länsdelen, kommer säkert ihåg Carl-Johans kunnande inom denna bollsport. Han utvecklades sin talang i Storfors AIK, en talang som upptäcktes av allsvenska IFK Luleå 1971. Där spelade han en framträdande roll som vänsterback, vilket gjorde att IFK Norrköping, det historiskt framgångsrika allsvenska laget, lockade med sitt intresse.
Men Carl-Johan bockade artigt för klubbens intresse, men valde att fortsätta i IFK Luleå och därefter en satsning på yrkeskarriären hemma i Piteå.
Carl-Johan hade utöver fotbollen, ett genuint och starkt intresse för historia; han fanns också med i Hortlax manskör under några år.
Vi är många som lärt känna Carl-Johan och den sympatiska framtoningen. Och vi kommer samtidigt ihåg hans aldrig sinande tro på att saker och ting alltid finner en lösning. Han konstaterade många gånger vid sällskapliga träffar, när grubblerier och frågetecken tornade upp sig: Det löser sig!
Och ofta fick Carl-Johan rätt.
Jag är glad, och tacksam, att jag fick dela gemenskapen med Carl-Johan i olika sammanhang under drygt fem decennier. Dels i fotbollens finrum, dels i manskören – men inte minst i våra familjers vänskapliga, sociala och prestigelösa möten.