Vaknar upp till en ny vacker dag med blå himmel, där naturens skapelseunder gör sig extra påmind, men just nu i denna tid så är det med djupaste sorg i mitt inre. Har fått ett bud vi bävat få höra, att Annica har fått lämna detta jordeliv.
Så många varför, varför skulle så många sjukdomar drabba just henne? Glömmer aldrig då Annica ringde mig för omkring 25 år sedan och berättade om sitt cancerbesked, att hon måste vara borta från vårt gemensamma projektarbete. Har haft förmånen att samarbeta med många personligheter runt hela vårt avlånga land, men ingen har varit som Annica. Hennes dynamiska ledarskap och energi kom fram på ett positivt sätt inom flera områden. Att få gå in på hennes kontor, var rena energipåfyllningen. Man gick ut därifrån med ny inspiration och framtidstro i de olika projekt vi fick arbeta tillsammans med.
Mitt i allt detta så bryts alla arbetslivets mekanismer av med denna svåra sjukdom. Annica ringde mig och bad mig att be för henne, tänker på det som står i Bibeln: ”Som din dag är, skall din kraft ock vara...” och det gällde Annica. När vi besökte henne, så sa mina vänner ”Man kan inte tro att hon bär på en svår sjukdom”. Men mitt i allt detta ständigt svåra, när Annica ringde efter ett läkarbesök och sa ”Varför får jag aldrig höra att nu ser det bättre ut”,
Så hade Annica levnadsmod, framtidshopp och hon såg alltid fram emot att få utlopp för sin kreativitet.
Må alla positiva minnen påverka oss, att minnas henne med inspiration och ljusa tankar.
Mina tankar går till Bo Setterlinds dikt
säg inte, att ingenting blir kvar
Av den vackraste fjärilen
Livet gav.
Säg inte, att vingarnas färg
Bleknar bort,
Och försvinner i vinden
Som stoft, som soft.
Om fjärilens kropp måste
Gömmas i grav
Är ändå den svindlande
Flykten kvar”
I tacksamt minne bevarad