Anna Elisabeth Viola Tuuri har stilla somnat in i en ålder av 93 år. Elisabeth, som ogift Byström, föddes i Anundsjö församling 1925 i en syskonskara av sex.
Efter avslutad folkskola arbetade hon runt krigsåren dels i föräldrarnas lanthandel, på Örnsköldsviks länslasarett som vårdbiträde och i Stockholm som vårdare och hembiträde.
1947-49 läste hon vid Mellansels folkhögskola, för att få kompetens att studera vidare.
1950 kom kusinerna Elisabeth och Margareta in på Sophiahemmets sjuksköterskeutbildning i Stockholm, knuten till Karolinska sjukhuset. 1953 avlade dom examen som legitimerade sjuksköterskor.
Elisabeth som alltid haft en dragning till fjäll, skog och äventyr, sökte tjänst vid Sandträsk sanatorium, Edefors församling, åren 1954-63. 1957 hade hon tjänstledighet och jobbade som distriktssköterska i byarna utanför Gällivare.
Elisabeth hade planer på att ta tjänst som sjuksköterska på Grönland, då hon träffade Karelskbördige Reino Tuuri, bandtraktorförare i Kiruna, anställd av Br. Holm från Piteå.
1958 ingick Elisabeth giftermål med Reino Tuuri och 1959 föddes sonen Erik-Matti.
1963 skulle Sandträsk sanatorium läggas ner, och den krympande verksamheten flyttas till Garnisonssjukhuset i Boden. Elisabeth hade varit med om att nästan utrota den hemskt svåra sjukdomen TBC.
Hon sökte tjänst 1963, som sjuksköterska vid Centraldispensären i Älvsbyn, under ledning av Dr. Dag Sanne. Där arbetades det med uppföljande lungundersökningar, med filial bland annat i Arjeplog.
Under den tiden bildades Älvsby konstförening, som Elisabeth var ordförande för, i många år. Med otaliga utställningar i sin verksamhet. Ett konstintresse som hon fördjupade, troligen för att maken Reino jobbade som konstnär under 30 år.
1970 lades Centraldispensären ner och Elisabeth fick tjänst som avdelningsföreståndare vid Långvården i Älvsbyn, där hon tjänstgjorde till pensioneringen.
Elisabeth fick tre barnbarn Arvid, Erik och Kalle som var viktiga och en stor glädje för henne. I alla sina tjänstgöringar har hon vårdat sjuka och behövande, men de vi många minns bäst av henne är att hon under sin ledighet och som pensionär alltid hade en hjälpande hand. Om någon var ensam, sjuk eller behövde hjälp fanns hon där!