En kväll i februari 1968
Vi sitter i köket. Min mamma, pappa och jag. tv:n är på. Den där svartvita som står i vrån. Året är 1968, i månaden februari. Jag är tio år. Ska fylla elva i september. Alldeles strax skall nyhetsprogrammet Aktuellt ta sin början.
Kan hända den mest chockerande och otäcka händelse som jag över- huvudtaget sett. Den där kvällen, när det råa och brutala våldets kalla ansikte blev så levande, skriver Roger Lindqvist.
Foto: Eddie Adams/AP
Genom tv-inslagen berättas det om den senaste händelseutvecklingen på krigsfronten. Det är då det händer. Kanske det mest otäcka som jag överhuvudtaget sett i mitt tioåriga liv.
Utan någon som helst varning, ser man hur en man, klädd i en brokig skjorta, släpas fram alldeles vettskrämd. En annan man höjer sitt vapen och utan att tveka eller förskräckas, trycker han av ett skott i mannes huvud.
Blodet fullständigt sprutar ur skotthålet, medan mannen brutalt ramlar ner på den smutsiga gatan. Mannen som sköt, identifieras så småningom som Saigons polischef Nguyen Ngoc Loan.
Efter avrättningen stoppar han till synes helt lugnt ner sitt nyss använda vapen i pistolhölstret. Med ett - som det verkar - nöjt leende på läpparna.
Mannen med den brokiga skjortan, som ligger död på gatan är FNL-officer. Och som enligt polischefen Loan, "Dödat många amerikanare".
Jag har senare i livet också sett upprörande bilder i bland annat nyhetsprogrammen. Men den här bilden, som kom att utspelas inför tv-kamerans objektiv, och som senare kablades ut över hela världen, fick mig att må väldigt illa i flera dagar efteråt. Det som visades i vår svartvita tv, på bästa sändningstid den där kvällen i februari 1968, var ett bevis på hur smutsigt ett krig kan vara.
Våldet triumferade, och serverades rakt in i vårt hem. I ett krig som inte hade några vinnare - utan enbart en massa stackars förlorare.
Så jobbar vi med nyheter