Bilden togs av PT-fotografen Jens Ökvist när han besökte Måttsund i Luleå, som hade turen att få se den lilla fågeln under en promenad på ett skogshygge. Den satt i toppen av en ungtall och skådade det skogsvandrande tvåbenta sällskapet som färdades i terrängen.
Även om sparvugglan inte räknas till de ovanliga arterna är det sällan man ser den. Oftare är chansen större att höra den. På vårvintern, med början i februari och in i april börjar ugglorna ropa. Sparvugglan har en mjuk vissling som något liknar domherrens "pjuh".
Där den satt i talltoppen var det nog för att spana in något ätbart, kanske en liten mesfågel som skulle flyga förbi. Smågnagare ingår också som en väsentlig del i födan, vilken ofta hamstras i håligheter i träd.
På tredje plats
Har man tur att finna en sparvuggla lägg då märke till att huvudet är förhållandevis litet och stjärten mycket kort. Andra kännetecken är att den är mörkbrun och genomgående gulvitprickig. Buken är vitaktig och brunrandig. Ansiktet har ringar som består av vita och bruna prickar och "ögonbrynen" är vita. Sparvugglans tarser är fjäderklädda, klorna mörkbruna, näbb och iris är gula.
I flykt så tar den sig fram i mjuka bågar, likt en hackspett.
Sparvugglan är mest aktiv i gryning och skymning men syns även dagtid.
Enligt vetenskapliga undersökningar beräknas det finnas omkring 16 000 par sparvugglor i vårt land och således en ganska så vanlig uggla. Den kommer på tredje plats efter katt- och pärlugglan.