Vart tog järnkulan i Lillpite vägen?

Rune Lindberg undrar om föremålet var ett fornminnesfynd och om myndigheterna tänker vidta åtgärder för att bringa klarhet i vart kulan tog vägen.
- Kulan var smidd, som av en kulhammare och helt utan några öglor eller fästanordningar eller transportförberedelser. Den var också förvånansvärt rund och utan några nämnvärda rostangrepp utan ganska blank. Vad jag kunde förstå, helt solid i metall av något slag, berättar Rune Lindberg.
Lindberg berättar vidare att han blev intresserad av föremålet, hämtade en liten drillbor för att testa kulans hårdhet.
- Men den tog inte alls, påpekar Lindberg i sin inlaga till länsstyrelsen.
Rune Lindberg tog med en kamrat från Lillpite och beslöt att närmare undersöka föremålet närmare.
Men det blev ingen fler undersökning för Lindberg och hans kamrat. Kulan försvann nämligen under natten.
- Våra funderingar och spekulationer om kulans fortsatta öden har levt med oss sedan dess, säger Lindberg.
Älvfynd?
Han har själv spekulerat om kulan använts som någon typ av "balansrulle" vid lastning och lossning av pråmar av silvermalm från Nasafjäll, eller vid senare tid även för virkestransporter från den såg som funnits på platsen och dammarna. Lillpite var nämligen en tid ut- och inskeppningsplats för malm och trä.
- Kulan har fraktats bort någonstans av någon som skulle veta och kunna berätta om kulans vidare öden, åtminstone av intresseskäl och kanske för vidare historiska undersökningar, påpekar Rune Lindberg och vill med brevet till länsstyrelsen väcka intresset för en fortsatt efterforskning.
Länsstyrelsen har i sin tur skickat brevet vidare till Piteå museum i förhoppning att man lokalt skall kunna "gräva vidare" i ärendet och kanske ge svar på Rune Lindbergs funderingar om kulans öde.
- Varifrån kom kulan och vad har den använts till och vart tog kulan vägen? sammanfattar Rune Lindberg.
Per-Sture Öman, Lillpite, som varit involverad i en hel del av Lillpites förehavanden har också sett kulan utanför Godtemplarhuset.
- Det pratades en hel del om den sedan den grävdes fram sommaren 1986. Förmodligen kom kulan i dagen i samband med att man planerade för kraftverket på södra sidan av Lillpiteälven. Jag uppskattar att den hade en diameter på 70 centimeter, säger Per-Sture Öman.
Spårlöst borta
Sten Hällgren var då involverad i kraftverksbygget och torde ha haft den största kunskapen om föremålet. Han är dock inte längre i livet.
Hustrun Ragnhild säger sig aldrig ha hört talas om föremålet.
- Om Sten var inblandad tog han i vart fall inte hem kulan. Kanske någon lade beslag på föremålet, om det var mycket metall och kanske hade en del värde, funderar Ragnhild Hällgren.
Ingen har sett vem som förde kulan till IOGTs gårdsplan och ingen har heller sett vem som sedan förde bort den.
- Kanske har kulan grävts ner igen. Det kan ju ha funnits en viss rädsla att det skulle vara ett fornminne, vilket kunnat försinka kraftverksbygget, spekulerar Per-Sture Öman.
Han tror att den som skötte grävmaskinen vid den tidpunkten, om den personen fortfarande är i livet, förmodligen har kunskap om vad som sedan med föremålet.