Bondhustrun bad till Gud att kvarnen skulle brinna
Att begå misstag är ju mänskligt och ibland har det inte så stor betydelse, medan andra misstag kan få allvarliga följder för omgivningen vilket följande vill visa.
En gammal bild på kvarnen i Lillpite, från mitten av 1920-talet.
Foto:
Sommaren 1888 var regnfattig och för att spara vatten och säkra den nybyggda kvarnens vattenbehov för den kommande vintern hade kvarnägarna stängt sex dammar ovanför Lillpite. På grund av detta var samtliga sex dammar välfyllda 14 dagar före Mikaelihelgen, när det började regna för att sedan övergå i rent skyfall.
Det stora misstag man då gjorde var att alldeles för sent öppna dammluckorna på de sex dammarna och inte meddela sig med kvarnägarna i Lillpite. Den stora vattenmängd som då kom rusande efter älven tog med sig broar, träd och annat bråte. Detta bildade en stor bröt nere vid kvarndammen, som konstigt nog klarade av det väldiga trycket. Det gjorde dock inte kvarnarmen på norra sidan av älven. Den gav vika och älven bröt sig nu en ny strömfåra. Kvarnen som var byggd med stående timmer var nu i vägen, men som genom ett under klarade den sig
relativt bra.
Vattenmassorna spolade bort vägen, tog bort bonden Olof Lindkvists stora kornlada med all otröskad säd, slet isär handlaren Johan August Engströms stora huvudbyggnad så att cirka halva huset försvann liksom alla Engströms ekonomibyggnad samt ladugården, där dock kreaturen hann räddas. Dessutom försvann hela varulagret av mjölsäckar,
fotogenfat, risgrynssäckar, tunnor med socker, kaffebalar, lärftpackar med mera. De materiella skadorna värderads till mellan 10-11miljoner , omräknat till nutida penningvärde.
Den ovan nämnde bonden Lindkvist, liksom bonden Anders Öhlund, hade gått i borgen för Engström. Båda blev tvungna att sälja bort sina hemman och fastigheter för att klara upp sina borgensförbindelser.
Lindkvists fastighet och hemman köptes av Johan Fredrik Hortlund och Anders Öhlunds hemmansfastighet köptes av Oskar Bergman.
Även Engström gick i konurs och flyttade till Piteå. Han var föd 1852 i Luleå, gifte sig 1870 med mamsell Johanna Matilda Sundström född 1852 i Piteå. Han dog 1920 och hustrun 1926, båda i Piteå. Barn till makarna Engström: Johan August (1882-1953) ogift, Signe Matilda (1883-1965) ogift, Olga Regina (1886-1977) med henne dog denna släktgren ut, Vilma Erika (1887-1959) gift Bodén och Jenny Viktoria (1888-1965), Piteå, ogift.
Engström sålde affären till Lars Erik Lundberg (1847-1913). Ägare därefter: Johan Yngve Lundberg. Mellan 1945-1947 Tage Wallstén (Tewa) 1947-1954 Sven Johansson och Kurt Hedman, 1954 Kurt och Sonja Hedman som drev affären fram till 1964. Ägare av fastig-heten efter Hedmans: systrarna Margareta och Helena Anderson, Tommy och Margareta Wixner. Ägare nu Håkan och Anna-Lena Olofsson.
Den nya kvarnen, byggd 1884-1885 och uppförd av stående timmer vilket var mycket ovanligt, hade klarat översvämningen ganska bra liksom kvarndammen. Man blev dock tvungen att kosta på rätt omfattande reparationer. Kostnader som kvarnens ägare, vilket var byns bönder, var tvungna att stå för. Beloppets storlek berodde på hur många andelar som var och en hade.
Det har berättats att en bondhustru bad till Gud att kvarnen skulle brinna ned så att brandförsäkringen på 13 000 kronor skulle utbetalas för att på så sätt slippa betala.
Efter reparationen var kvarnen i drift i ytterligare nära 100 år och stängdes i början av 1980-talet. Är nu ett kulturminne och ingår i de 17 byggnader som förvaltas av Lillpite hembygdsförening.
Den stora grop som bildades när älven tog sig en ny fåra fylldes igen på 1950-talet.
Så jobbar vi med nyheter