När lasarettet revs 1995 bevarades portalen, som ett minne av åttio års sjukvårdshistoria i Piteå. Under de senaste åren har putsen på den murade portalen börjat falla av, men har nu ersatts och målats. Det är i år precis etthundra år sedan Norrbottens läns landsting tog beslut om att bygga ett nytt lasarett i Piteå. Åke Berggren, Piteå, tar i detta och i ett kommande avsnitt läsaren med på en rundvandring i lasarettets historia.
Allt sedan det första lasarettet i Piteå togs i bruk 1827 har medicinens utveckling nödvändiggjort större ombyggnader eller nybyggnader för lasarettets verksamhet flera gånger. Norrbottens allra första lasarett byggdes i Piteå och stod klart 1827. Det låg vid Storgatan, där landsvägen över Pitholm nådde staden. Lasarettsbyggnaden var två våningar hög, med ett trettiotal fönster och ingångar från vardera gaveln. Det var en imponerande byggnad i en tid då de flesta bodde i enkla stugor med ett eller två rum. Byggnaden inrymde sjukrum med plats för tolv patienter, ett kök och bostäder för personalen. Detta första lasarett brann ned 1858, och verksamheten flyttades till provisoriska lokaler i det gamla länshäktet. Nu uppstod en livlig diskussion om var det nya länslasarettet skulle byggas upp. Flera skäl talade för en flyttning till residensstaden Luleå, som dessutom låg mer centralt i länet. Piteborna var motståndare till en sådan tanke och efter två års stridigheter beslöt Kungl. Maj:t att länet skulle delas i tre lasarettsdistrikt, nämligen Piteå, Luleå och Haparanda.
Piteå lasarett återuppbyggdes 1864-1868 på sin ursprungliga plats vid Storgatan i nuvarande Badhusparken. Den medicinska utvecklingen tog fart i slutet av 1800-talet. Lasarettet i Piteå om- och tillbyggdes flera gånger. Vårdplatsantalet utökades efterhand och uppgick i början av 1900-talet till 37. Lasarettet hade trots detta stora brister. Landstinget beslöt därför 1912 att ett nytt lasarett för 60 sängar skulle uppföras på en därför inköpt tomt på Strömnäs. Piteå lasarett byggdes efter samma ritningar som Gällivare lasarett. Arbetet fördröjdes något av mobiliseringen till följd av första världskriget, men den 17 mars 1915 kunde verksamheten flyttas till det nya lasarettet.
Lasarettet var uppfört i fyra våningar; souterrängvåning med ekonomilokaler, en nedre och en övre våning för sjukvården samt en vindsvåning med personalens bostäder. På norra sidan fanns i mitten en utbyggnad för operationsavdelningarna och i väster en utbyggd paviljong för tvättinrättning och isoleringsavdelning. Nedre våningen innehöll två allmänna sjuksalar, vardera för 12 patienter, två halvenskilda och ett enskilt rum samt ett rum för nyopererade, förutom sjuksköterskans rum, badrum, kök med mera. Utbyggnaden åt norr innehöll väntrum, läkarens rum med laboratorium, septisk operationssal och apotek. Övre våningen hade samma indelning som nedre men utbyggnaden inrymde här den stora operationssalen som på foton av lasarettet utmärker sig genom det stora vinklade fönstret. Utbyggnaden innehöll även röntgenrum med mörkrum. På vindsvåningen fanns bostäder för vaktmästare och maskinist (ett rum och kök) samt flera enkelrum för köks- och tvättförestånderskorna, sköterskebiträden och kökspersonal. Översköterskan hade sin bostad på övre våningen.
Piteå stad saknade vid denna tid fortfarande vattenledning. Vatten till lasarettet togs därför från Strömsundet, men eftersom detta var förorenat ordnades en intagningsbrunn vid stranden dit vattnet leddes via en grussträng. Vattnet pumpades till två cisterner på lasarettets vind.
Avloppsledningen mynnade i Norra Fjärden. Uppvärmningen av lasarettet ordnades med cirkulerande varmvatten i souterrängvåningen och ångelement i de övre. Piteå elektricitetsverk försåg lasarettet med elkraft. Vid sidan av lasarettsbyggnaden fanns likbod och obduktionshus, kol- och koksgård samt andra uthus. Uppförandet av lasarettet kostade omkring 400 000 kronor.
Personalen vid Piteå lasarett utgjordes 1915 av läkare, syssloman, predikant, översköterska, två avdelningssköterskor, fyra sköterskebiträden, köksförestånderska, tre köksbiträden, tvättförestånderska, tvättbiträde, maskinist, vaktmästare (tillika eldare) och eldarebiträde. Samtliga utom de tre förstnämnda hade fri kost och logi på lasarettet. Alltifrån starten 1827 hade Piteå lasarett bara haft en läkaretjänst. Först 1926 beslöt landstinget att inrätta en assistentläkaretjänst. Övrig personal var i stort oförändrad.