Från slutet av 1920-talet ökade behovet av vårdplatser starkt. Medicinalstyrelsen godkände därför 1931 högre beläggning på vissa rum varigenom vårdplatserna ökades till 70. Ett ökande antal BB-patienter sökte också hjälp på lasarettet. Till födande kvinnor användes ett rum för två patienter. Detta var emellertid helt otillräckligt.
En ny sjukavdelning med 23 sängplatser byggdes därför 1934 på vindsvåningen. Den innehöll två sjuksalar för kvinnor, ett isoleringsrum och ett förlossningsrum samt en fristående avdelning för vård av barn. Landstinget beviljade även medel för en avdelningssköterska med barnmorskeutbildning att tjänstgöra på den nya avdelningen. Året därpå utökades vårdplatserna till 109 genom beläggning av dagrummen.
Vårdplatsbehovet fortsatte att öka och en genomgripande om- och tillbyggnad av lasarettet blev nödvändig. Lokalerna var alltför trånga och otillräckliga, avpassade som de ursprungligen var för endast 60 vårdplatser. I mitten av 1930-talet hade medelbeläggningen nått det dubbla. Dessutom hade den polikliniska verksamheten ökat betydligt. Vårdplatserna för förlossningspatienter var också otillräckliga varför normala fall i regel inte kunde tas emot.
Landstinget gav sitt bifall till ombyggnad 1938 och arbetet påbörjades året därpå. Även denna gång kom ett världskrig emellan och arbetet försenades bland annat genom svårigheter att anskaffa målarfärg. Vid ombyggnaden 1939-42 förlängdes den tidigare utbyggnaden på norra sidan. Souterrängvåningen inrymde därefter kök med centraldisk, badavdelning, personalutrymmen och lokaler för fysikalisk behandling. Där fanns nu även ett ambulansintag.
På bottenvåningen inrymdes mottagningsavdelningen i den nya flygeln mot norr och två vårdavdelningar i den gamla byggnadskroppen. En trappa upp låg ytterligare två vårdavdelningar samt laboratorium och i norra flygeln ny operationsavdelning och röntgenavdelning. Två trappor upp i norra flygeln inrättades en förlossningsavdelning med plats för 15 mödrar med barn samt ett förlossningsrum för två födande kvinnor.
I gamla lasarettskroppen fanns mot väster en vårdavdelning för kvinnor och barn, mot öster personalvåning för vårdpersonal med nattlig beredskap.
Efter ombyggnaden hade lasarettet 123 vårdplatser fördelade på fem avdelningar och BB. Personalen hade utökats sedan 1915 och utgjordes 1941 av syssloman, lasarettsläkare (Robert Ivarsson), tre underläkare, översköterska och husmoder (Emma Andersson), 13 sjuksköterskor, 35 sjukvårdsbiträden, fyra elever, sjukgymnast och predikant. Därtill kom ytterligare 17 personer inom köksavdelning, maskinavdelning, vaktmästeri med mera. Sammanlagt var 77 personer anställda vid lasarettet.
Den 1 juli 1949 delades lasarettet i en kirurgisk och en medicinsk avdelning. Bo Bergwall tillträdde den nyinrättade tjänsten som lasarettsläkare på medicinska avdelningen. Samma år inleddes ombyggnad av lasarettet för denna avdelning samt inrättande av en avdelning för kroniskt sjuka. Denna innebar en omfattande tillbyggnad och påbyggnad som slutfördes 1953.
Efter denna stora ombyggnad hade lasarettet 227 vårdplatser varav 86 på kirurgavdelning, 69 på medicinavdelning, 15 på BB och 57 på avdelning för kroniskt sjuka. Under de följande åren utökades vårdplatsantalet successivt och nådde 320 i mitten av 1960-talet.
De delar av lasarettet som nu inrymmer verksamheten började byggas på 1960-talet. Den så kallade långvårdsflygeln (gula höghuset åt väster) färdigställdes 1964 och inrymde från början fyra långvårdsavdelningar, centralförråd, arbetsterapi och sjukgymnastik, långvårdsmottagning och barnmottagning. Hit flyttades även BB. Den så kallade behandlingsflygeln (bruna höghuset åt norr) stod klar några år senare och inrymde från tillkomsten avdelningar för operation, sterilisering, förlossning, intensivvård, lab, blodgivarcentral och röntgen samt gynekolog-, kirurg- och medicinmottagningar. I mitten av 1990-talet byggdes en ny flygel för akut och planerad rehabilitering. Vårdplatsbehovet hade då börjat minska på grund av effektivare behandlingsmetoder. Det gamla lasarettet, som började byggas för etthundra år sedan, revs 1995.
Piteå lasaretts historia spänner över hela den moderna medicinens utveckling. När det första lasarettet öppnades 1827 hade man ännu ingen kännedom om något så grundläggande och för oss självklart som bakterier och sterilitet. Lokalbedövningsmedel och metoder för narkos hade inte heller utvecklats. När det tredje lasarettet togs i bruk 1915 hade dessa stora landvinningar omsatts i praktiken. Lasarettet byggdes med tanke på kirurgisk verksamhet.
Fortfarande saknades dock antibiotika som blev allmänt tillgängliga först 30 år senare. Många av de läkemedel vi i dag anser som självklara är i det historiska perspektivet nyvunna upptäckter. De senaste åren har en snabb teknologisk utveckling revolutionerat sjukvården.