Klockjägare Andersson letade efter historisk skatt i 12 år
I dag ligger historiska Kyrkbyn, intill Klockån, i Långnäs, i det närmaste bortglömd, inbäddad i lummig grönska. En gång var den första samhällsbildningen och centralorten. Vaggan till vad som i dag är köpstaden Piteå.
I början av 1930-talet fick PT-läsarna att sökandet efter den försvunna kyrkklockan i Klockån påbörjats av Johan Gustav Andersson, Granholm och Anton Berglund i Högbacken.
Foto:
Mycket av intresset till området har varit knutet till en legend om en kyrkklocka, som under transport från Kyrkbyn till Öjebyn sjönk och försvann för alltid. Fram till dess centralorten i början av 1400-talet, på grund av landhöjningen, förlades till Öjebyn var Kyrkbyn handelsplats. Därefter, efter den förödande stadsbranden 1666, hamnade allt på Häggholmen i Piteå.
Flera expeditioner
Den som i dag, skyltningen är spartansk, hittar fram till Kyrkbyn finner där intill flygfältet i Långnäs en öppen plats i en skogsdunge. Där är tyst och stilla. Här har varit tyst och stilla sedan de arkeologiska utgrävningarna upphörde 1973, vilka blottlade bland annat ett 70-tal byggnadskonstruktioner. Det är många år sedan folk i stora skaror slutade vallfärda till området.
Gamla tidningslägg vittnar att det förekommit en febril verksamhet i Kyrkbyn. Under 1920- och 30-talet utrustades "expeditioner" för att försöka väcka den enligt traditionen för mer än 500 år försvunna klockan ur sin sömn. I slutet av 1960-talet och en bit in på 1970-talet gjorde Norrbottens Museum arkeologiska undersökningar.Några synliga upphöjningar och fördjupningar minner om detta.
Traditionen uppger att kyrkklockan, som hängt i den ännu inte lokaliserade kyrkan i Kyrkbyn, skulle transporteras på en flotte till Öjebyn och den nya kyrkplatsen. Under transporten stötte flotten mot en sten, Klockstenen. Klockan rullade av flotten, försvann i djupet i ett område, som nu är igenslammat.
I mitten av 1920-talet fick personer kännedom om klocklegenden. Dykare anlitades att lokalisera i området och fick indikationer att där fanns en klocka. Vid senare tillfälle skulle eftersökningar sättas igång. Ansökan ingavs till länsstyrelsen, men någon verksamhet tycks inte ha påbörjats.
Anlitade fjärrskådare
Det skulle dröja till början av 1930-talet innan klockjakten kom igång på allvar. Nu med andra personer i spetsen, nämligen sågverksägaren och jordbrukaren Johan Gustav Andersson från Granholm, Långträsk som 1932 bosatte sig i Kyrkbyn, samt hemmansägaren Anton Berglund, Högbacken. De skrev till domkapitlet och meddelade att de tänkte fullfölja efterforskningarna.
Berglund var en känd slagruteman. Han sökte igenom området och registrerade en plats som gav speciellt utslag. Där påbörjades ett fördämningsarbete, 12 meter från stenen där flotten enligt legenden slog emot. Vid flera tillfällen uppstod problem att få tillräckligt stadiga fördämningar och kraftfulla pumpar. Inledningsvis var 12 man i arbete.
I januari 1931 ökade spänningen då det uppgavs att klockan lokaliserats. Så nära skatten, men då brast dammen.
Arbetsstyrkan var som mest uppe i ett 20-tal personer, som vid flera tillfällen mötte motgångar i form av tekniska svårigheter och fördyrningar. Arbetet avstannade i januari 1931.
Sedan var det tyst fram till hösten 1935 då klockjägare Andersson fick kontakt med fjärrskådaren Gustav Karlsson från Adolfslund, Blaiken. Fjärrskådarn hade kort innan talat om för jordbrukaren Adrian Westerlund i Finnliden var hans nioåriga dotter försvunnit i skogen. Hon återfanns välbehållen en mil norr om Björkliden.
Andersson vände sig till Karlsson, som hävdade att klockan fanns i ån och gjorde dessutom en klar och tydlig skiss över området.
Tvivlade inte
Innan hade en person vid namn Rågfelt från Rönnskärs smältverk undersökt platsen.
- Det råder inget tvivel om att klockan verkligen finns där nere i ån.Men att dom inte kunde få upp den berodde på att slagrutemannan blivit lurad av en uppslamning just på den plats där de grävt och så hade de alldeles för barnsliga och primitiva ställningar. Det var ju inte möjligt att de skulle hitta klockan. Men nog är den där och nog går den att få upp, slog Rågfelt fast.
Andersson, som den här gången hade hjälp av sina söner, blev eld och lågor. Tidigare kollegan Berglund hade då dragit sig ur projektet.
- Jag tvivlar inte ett ögonblick på att klockan finns i ån och jag skall inte ge upp så länge jag lever och orkar röra mig, sade J.G Andersson
I oktober 1935 vädjade Andersson och om allmänhetens stöd med bidrag för att hyra av pumpar och för inköp av bensin till motorn.
Fortfarande - år 1937 - hade ingen klocka bärgats.
- Jag är bergfast övertygad att klockan finns på det ställe där jag nu gräver och att jag skall finna den, därav är jag också lika bergfast övertygad. Kom ihåg att jag är Norrbottens envisaste karl, så jag ger mig inte i första taget.
Svår olycka
I augusti 1937 inträffade en svår olycka. Arbetaren Axel Lind från Långträsk fick en roterande remskiva i huvudet. Han fick svåra skador i ansiktet och vänstra ögat fick bortopereras.
1938 trädde malmletaren Gustav Edström från Älvsbyn, kallad Rut-Gustav, in på scenen. Han hade tidigare hittat malmfyndigheter med slagruta och var övertygad att han skulle få upp klockan.
Därefter nämns inget mer i tidningarna om den klockjakten.
Andersson fortsatte dock att leta efter klockan fram till 1942, utan resultat.
- Får jag bara leva och vara frisk tänker jag nog forsätta en gång till, uttryckte Andersson i samband med sin 70-årsdag 1949.
Han gick ur tiden 1955 och hade inte återupptagit sökandet.
Så jobbar vi med nyheter