Under Kurirens besök hos Anna Kuru promenerar älgar på tomten. "Usch, jag är jätterädd för älgar. Vi drev ett hundspannsföretag i 20 år och fick in en älg i spannet en gång. Det var riktigt obehagligt", säger hon
– Människor är intressanta, inte minst alla de olika lager som bygger en människa, säger Anna Kuru.
I höstas kom den sista boken i trilogin om Allis – en bilmekaniker från Kiruna vars tillvaro kantas av ond bråd död i skuggan av stadsomvandlingen i Kiruna.
– Jag ville skriva om en tjej som bor i ett gruvsamhälle och har ett annorlunda yrke. I samma veva exploderade metoo-upproret, en händelse som blev så starkt förknippad med min huvudkaraktär Allis egen historia. Hennes berättelse började växa av sig själv och tog faktiskt över helt, säger hon.
De två första böckerna "Den första frosten" och "Norrskensnatten" gav hon ut själv, sedan hörde bokförlaget Modernista av sig. De ville ge ut hennes böcker och ville dessutom att hon skulle skriva ytterligare en bok för att skapa en trilogi. Det blev boken "Gryningsjakten" där skavet mellan Allis och männen i gruvsamhället gestaltas i ytterligare en av Kirunas alla årstider.
– Årstiderna är betydelsebärande när man lever i Norrbotten, precis som naturen. "I första frosten" är det ljust dygnet runt, medan "Norrskensnatten" utspelar sig under vintern och "Gryningsjakten" under hösten. Dessutom skriver jag om älvar i alla mina böcker, säger hon
Det är här vid köksbordet som Anna Kuru sitter och skriver omgiven av en hel del djur. "Jag gillar tystnaden och trivs med ensamheten", säger hon
I dagarna har hon lämnat in ett manus till ytterligare en psykologisk thriller som kommer till hösten. Och när Anna Kuru satt med slutredigeringen av den boken knackade en ny karaktär henne på axeln – killen Tomas – vars öde ännu är oskrivet.
– Jag kan inte lämna honom vid älven där jag ser honom, säger hon.
Hon beskriver själv som att hon står med ena foten på fjället och den andra i Tornedalen där hennes berättelser andas en melankoli och där hon skriver texter som inte drunknar i ord.
– Mer som en klar fjällbäck. En tornedalsk klang, kanske. Blandat med lusten att berätta en riktigt bra historia, säger hon.
"Jag är rädd för nästan allting. Jag tror det är för att jag har så livlig fantasi", säger Anna Kuru.
Hennes berättelser har också tagits emot väl, inte minst i Kiruna, något som gläder henne extra mycket.
– Sommartid jobbar jag som trädgårdsarbetare och har bland annat anlagt grönområden i det nya Kiruna. Jag tillhör dem som tycker att det är spännande med stadsomvandlingen och har också följt processen på nära håll. Och i "Gryningsjakten" är ju själva gruvan egentligen en egen karaktär. Både gruvan och stadsflytten väcker starka känslor hos kirunaborna, säger hon.
För visst, de som läst Anna Kurus böcker, kan se att de närmast är ett samtidsdokument över ett gruvsamhälle i förvandling. Dessutom några meningar på meänkieli som ytterligare sätter berättelserna i sin kontext.
– Jag förstår men kan tyvärr inte tala meänkieli. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag kände mig rotlös när jag var yngre. Min novell "Islossning" har översatts till meänkieli. Det var viktigt för mig, inte minst fick den novellen en ny själ när den kläddes i en annan språkdräkt.
I höstas kom den sista psykologiska thrillern i Anna Kurus trilogi med bilmekanikern Allis som huvudkaraktär.
Förutom de två nya böckerna hon skrivit på för förlaget kommer även hennes absolut första bok som handlar om organdonation att ges ut. Ett manus som hon skrev redan år 2007 när hennes mamma stod i kö för en levertransplantation.
– Tyvärr hann hon dö medan hon väntade. Både jag om min syster upplevde att det fanns så lite skrivet om just organdonation. Jag hoppas att min historia kan hjälpa andra som går igenom samma sak som vi gjorde. Då har jag lyckats, säger Anna Kuru.