Kinnbäckskvinna slogs brutalt ihjäl med besman

Stucken med 14 knivhugg, söndersargad i bröst och hals, efter att ha försökt försvara sig. Katarina Magdalena Nilsson, 71 år, Kinnbäck, blev utsatt för grovt våld mot huvud och kropp. Hon påträffades en aprildag 1898 brutalt mördad i sin stuga. Mordet väckte stor uppståndelse såväl i Pitebygden som i norra Västerbotten.

Giktkedjor, eller giktringar, var en tid en populär produkt . Hos den mördade kvinnan saknades två giktringar. De var sammansatta av koppar och zink vilka tidigare spelade en roll i humbugmedicinen mot gikt och reumatism.

Giktkedjor, eller giktringar, var en tid en populär produkt . Hos den mördade kvinnan saknades två giktringar. De var sammansatta av koppar och zink vilka tidigare spelade en roll i humbugmedicinen mot gikt och reumatism.

Foto:

KINNBÄCK 2010-02-08 06:00
Längst norr i Västerbotten, på gränsen mot Jävrebodarna, ligger byn Kinnbäck som på den tiden hade ett 80-tal invånare.
Den mördade Katarina Magdalena Nilsson, född Andersson, var änka. Hon hade släktingar på olika platser i Piteå och dess omnejd. Bland annat arbetade en broder vid Munksunds sågverk.
Mordet skildrades i de bägge i Piteå utgivna tidningarna Norrbottens-Posten och Norrbottens Allehanda.
När fru Nilsson inte synts till på ett par dagar gick en grannkvinna över till hennes hus, för att höra hur det stod till. När grannen kom fram till huset, en bit från vägen, fann hon dörren stängd. Hon
observerade att ena fönstret var sönderslaget och igenstoppat med en blodig kudde.
Handske i munnen
Något ondskefullt hade ägt rum, konstaterade hon, och skyndade snabbt till andra grannar för att slå larm. I en mindre skara beslutade de sig för att återvända till stugan och ta sig in för att se vad som hänt. De tog sig in i stugan och fann då Katarina Magdalena Nilsson liggande död på golvet i förstugan, i bara linnet.
Vad grannarna kunde observera var att sängen var obäddad, taklampan sönderslagen och att en blodbestänkt brandgaffel låg i närheten av det inslagna fönstret.
Dessutom kunde de församlade konstatera att i den dödas mun stoppats en mindre kastorhandske. Maken till denna låg på golvet. Kastorhandsken var tillverkad av renhud, som genom sämskning gjorts mjukt.
I efterföljande förhör förvånades grannarna över att, om mördaren var en karl, skulle ha kunnat använda sig av en så liten handske. Dessutom tagit sig in i stugan genom den lilla öppning som fanns i fönstret.
- Svårligen har det här genomförts av en större mansperson, konstaterades samstämmigt.
Försvunna örhängen
Länsman Arvid Leonard Skog larmades. Polisutredning verkställdes med konstaterandet att mordet troligen skett i förstugan. Den mördade fördes till Byske för undersökning. Vid undersökning befanns Nilsson ha ett stort antal knivsår på kroppen och att handlederna var sönderskurna.
Ett blodigt besman, en våg med flyttbar egg, påträffades också. Den var upphängd på väggen.
När den mördade kvinnan undersöktes konstaterades att ett par guldörhängen ryckts ur öronen på henne. Bland saknade föremål fanns två giktringar, sammansatta av koppar och zink vilka tidigare spelade en roll i humbugmedicinen mot gikt och reumatism, samt ett par skor, nio strumpor och två kronor i kontanter.
- Hon ansågs som stadd i för sina förhållanden rätt goda villkor och det skulle inte förvåna om den gamla icke haft en del hopsparade kontanter inne. Måhända kan detta ha vållat hennes död, framhölls det i tidningen.
Byborna förhördes och polisen kunde därefter meddela att mördaren troligen var att söka utanför Kinnbäcksområdet.
Smygande steg
En kvinna som bodde nära den mördade uppgav att hon kvällen före mordet hade varit över till fru Nilsson för att hjälpa henna att sätta upp gardiner. Hon hade då blivit ombedd att stanna i huset över natten. Bägge kvinnorna hade nämligen blivit oroade då de tyckt sig ha hört smygande steg utanför huset.
Grannkvinnan beslutade sig dock för att återvända hem. Hon noterade också under promenaden hem att det blev mörkt i Nilssons stuga, så fort hon kom en bit från den. Då med antagandet att den mördade gått och lagt sig. Samma natt, natten mellan den 3 och 4 april, ägde mordet rum.
De små kastorhandskarna förbryllade. De ägdes inte av fru Nilsson och hade blivit kvarglömda på mordplatsen.
Ganska snart, vid fortsatta förhör, framkom att en kvinna i Piteå någon tid före mordet skänkt bort ett par sådana handskar till en luffare, som till sin kroppskonstitution var liten och senig.
Handskarna visades upp för
Piteåkvinnan, som då uppgav att det inte var samma typ av handskar som hon gett bort.
En Pitebo blev starkt misstänkt. En yngling fanns också med i bilden, vilken greps vid Älvsby järnvägsstation. Anledningen var att det på hans kläder fanns tydliga spår av blod. Bägge avfördes ur utredningen.
Besman mordvapen
En månad senare drogs mordundersökningen inför häradsrätten i Skellefteå. Häradshövding Sven Axel Adrian Hedborg presiderade. Där framkom att besmanet var det troliga mordvapnet. Det konstaterades vidare att Nilssons torp lydde under gästgivare Enok Lundqvists hemman och att hon arrenderade stället mot några dagsverken.
Vittnesförhör hölls med hustru Alvina Lidman, pigan Hilma Lindqvist, drängen Petter Johansson, arbetaren Johan Petter Holmbom, bönderna J W Lidman, Bror Lidman och Albert Johansson, pigan Matilda Evelina Johansson, hustru Christina Eriksson, bonden Petter Eriksson, pigan Viktoria Holmgren, bonden Johan Österberg och gästgivaren Enok Lundqvist, alla från Kinnbäck, postbudet Zacharias Lindström och pigan Betty Lundqvist från Gagsmark samt med snickare Nils Johansson från Byske. Vid de förhören framkom inget som förde saken framåt.
- Det vore både märkvärdigt och sorgligt om ej mördaren snart bleve fast, avrundar tidningen Norrbottens-Posten.
Mördaren tycks ha förblivit okänd eftersom det inte kom några fler rapporter i tidningen.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om