Till slut blir vi alla minnen.

Berit Ölund, Piteå skriver om coronapandemin och hur den kan drabba och förändrar samhället. Både i dåtid, nutid och framtid.

"Storögda kunde norra Sverige följa vad som skedde ute i världen. Det kunde väl inte vara sant? Inte nå hit till Norrbotten i alla fall" skriver Berit Ölund om coronan.

"Storögda kunde norra Sverige följa vad som skedde ute i världen. Det kunde väl inte vara sant? Inte nå hit till Norrbotten i alla fall" skriver Berit Ölund om coronan.

Foto: Stefan Hörberg/Rithuset AB

KÅSERI2020-04-29 05:00

Storögda kunde norra Sverige följa vad som skedde ute i världen. Det kunde väl inte vara sant? Inte nå hit till Norrbotten i alla fall! Katastroferna brukade hålla sig söderöver. Krig, tsunamin, jordbävningar, svältkatastrofer och sånt. Vi brukade skicka en slant och lite gamla kläder ibland. Men för det mesta litade vi på att vår regering, SIDA och FN skulle bidra. Ta hand om problemen.

Men folk hade åkt skidor i Italien, solat sig på spanska solkusten och hunnit ta sig hem innan någon ens hört talas om coronan. Det tog några veckor, men sen blev stockholmarna sjuka. Och dog! Och rädslan spred sig över landet. Krigen och flyktinglägren försvann ur nyheterna. Fram trädde självaste jesus, Anders Tegnell, som manade till lugn, handsprit och isolering. Han jämförde med pesten, spanska sjukan och asiaten som skördat miljoner. Den här gången hjälpte varken rökelse, späkning eller tagelskjorta. Att be gudarna om hjälp var lönlöst, det hade tidigare plågor visat.

Smittan tog sig först in på äldreboenden och de gamla, dementa och redan multisjuka dog. Personalen försökte skydda sig så gott det gick och så länge plastförkläden och skyddsmasker fanns att tillgå. Sedan insjuknade även de. Sjukhusen var överbelagda, läkare och sjuksköterskor hann inte med, kroknade. Städpersonalen var friställda.

Skolorna stängdes och bara de som hade för samhället oumbärliga yrken fick ha sina barn på dagis. Andra föräldrar fick själva ta hand om sina barn, laga mat och se till att de höll sig inne. Äldre elever fick undervisning via datorn. En del klarade det, andra struntade i det. Att vara lärare i tomma klassrum framför en dataskärm var inte roligt. Skönt till en början, kanske, men ensamt och trist i längden.

Sophanteringen fungerade, vatten och el likaså. Till en början! Men skräcken växte. Sverige var inte självförsörjande, småjordbruken var nedlagda sedan länge. Storjordbruken fick slut foder, lantarbetarna var hemma i Polen. Om levande eller döda visste ingen. Vilka vänner hade vedeldat? Var fanns närmsta utedass? De radioapparater man bunkrat batterier till tystnade snart. Två meters lucka när man befann sig utomhus var inga problem. Men hemma i dubbelsängen? När man skulle natta småbarnen? Smittan skonade ingen.

Bårhusen med frysfack hann inte tömmas, tinade när strömmen bröts. Regeringen gav order om massgravar. ”Täck liken med kalk.” Krematorierna hade gått för fullt, röken låg tät över samhällena tills strömmen bröts. Folk måste få tag på mat, bröt isoleringen, plundrade affärerna, försökte klara sig. De som kunde gjorde upp eld, grillade ute i parkerna. Andra flydde till stugor på landet. De som inte hade någonstans att fly...försvann.

Barn och ungdomar tillfrisknade, samlades i grupper, någon tog ledningen. Men alla beslut var inte kloka och råttorna samlades kring de döda. Redan andra sommaren låg stanken tät. Kackerlackor och annan ohyra förökade sig och måsarnas skrik blandades med kråkfåglarnas. Städer och större samhällen låg övergivna. När den tredje Covidattacken avmattats byggdes redan små byar i glesbygden. Än fanns vuxna överlevare som hade nödvändiga kunskaper. De samlade barn och ungdomar omkring sig, bildade ”nya familjer”. Arbetet fördelades och man lärde sig. Gamla kunskaper blev som nya.

Gamla uppslagsverk, kokböcker och ”Hjälp till självhjälp” studerades. Telefonin fungerade inte ens trådlöst, så man skrev brev, handskrivna brev som skickades med löpare mellan byarna. Skogen stod kvar, färdig att avverka för hand. Vattenkraften kunde fortfarande driva pumpar och kvarnar. Om än bensin och olja ransonerades, räckte den inte långt. Då fick travhästarna börja göra nytta.

Människor överlevde, tog nya tag. Man hittade nya lösningar på gamla problem, hjälptes åt. Långsamt började hjulen snurra. Inte som förr, nej! Klimatsmart och metodiskt undvek man trängsel, tvättade händerna och höll avståndet.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!