På torget i Kandalaksja, Piteås vänort i Ryssland sedan 1986 står numera det röda hjärtat från kulturhuvudstadsåret bredvid det i Ryssland så vanliga krigsmonumentet i form av en stridsvagn. Två unga i tjejer 13-årsåldern med mobiltelefoner i händerna turas om att ta bilder på varandra uppkrupna i hjärtat av metall.
– Det har blivit väldigt populärt att ta kort här framför hjärtat, säger Taisiya Shcherbakova, först sekreterare sedan ordförande för Kulturföreningen i Kandalaksja sedan starten för snart 20 år sedan.
Taisiya, som numera är pensionerad rektor och lärare i engelska, kom till Piteå redan 1989 för ett utbyte med en grupp elever från sin skola. Hon startade själv ett samarbete mellan sin klass och en lärare och hennes klass i Piteå. Sedan dess är de vänner och har träffats åtskilliga gånger både i Piteå och Kandalaksja.
– Jag kallar Ulla min syster, säger hon och ler. Den här gången är Ulla Åström inte med men de ringer och håller kontakten via Facebook.
Kontakterna med Kandalaksja handlade innan Kulturföreningen startades och en bit in på 90-talet om hjälparbete och stöd till bland annat barnhem.
Behoven var stora efter Sovjetunionens fall då industrin omvandlades i snabb takt och arbetslösheten ökade, men idag är barnen inte mer utsatta än barn i Sverige. Men det ömsesidiga resandet har fortsatt och utökats med kulturella utbyten mellan dansande elever, musiker, fackliga förtroendevalda, konstnärer, journalister och en mängd människor som helt enkelt velat upptäcka Sverige och Ryssland.
Trots stora skillnader finns också många likheter. Kandalaksja och Piteå är jämförbara i storlek. Båda är städer vid havet, stora industrier dominerar och kampen mot utflyttning är stark. Avståndet är heller inte så långt. Åker Piteåborna åt andra hållet hamnar de i Sundsvall.
– Vi visste ingenting om Sverige när vi kom första gången och när Piteborna skulle komma hit så hade vi inte en aning om vad vi skulle göra eller vilken mat vi skulle bjuda på, men mer och mer har vi lärt känna varandra och det viktiga för att lära känna er svenskar har varit att vi bott i familjer, berättar Taisiya.
En som numera känner både Ryssland och Kandalaksjaborna väl är Lars Berglund. Han har åkt med åtskilliga busslaster med människor genom Finland och upp till Kandalaksjabukten vid Vita havet. Den här gången gör han sin 80:e resa. Han är dessutom ordförande för den svenska föreningen och kom precis som Taisiya till Kandalaksja genom skolan i början på 90-talet.
– Tyvärr pågår inget skolsamarbete i dag men på kulturens område har det blivit fler. Ett bra exempel på det är ett projekt där elever från Piteå och Kandalaksja kommer att skapa en dansföreställning till Piteås 400-årsjubileum, berättar han och fortsätter:
– Vi har väldigt många likheter och kan lära mycket av varandra inte minst på kulturens område och i dagens spända världspolitiska läge måste det vara bra att skapa vänskapsförhållanden.
Den här resan bidrar svenskarna med dansbandsmusik av Avant från Piteå som spelar under två kvällar i den ganska nyöppnade restaurangen med utsikt över Kandabukten och Vita havet. Kanske svensk styrdans kan bli en framtida exportvara?